Nya tillskott i boksamlingen

Här är de näst senaste (de senaste kommer en annan gång) tillskotten i boksamlingen.

Den nya bokhyllan börjar sakta men säkert att fyllas. Det kan aldrig vara ett dåligt tecken.

Litet bio

Så här på söndagskvällen så får det bli litet bio. 

Sommar och varmt

Eftersom det är sommar och varmt ute så har jag inte riktigt tid att blogga så mycket.
Däremot så är det en massa saker jag borde blogga om. Exempelvis Den andra, och sista, säsongen av The Hour, Gardens of the moon, som jag äntligen läst ut. Röjar-Ralf och mina sommarfikan plus en massa mer.
Men det får bli när det blir.

Jag kan i alla fall säga att det är väldigt trevligt med sommar då man kan sitta ute i solen med en god bok och bara läsa, njuta eller umgås.

Filmkväll

Igår var en filmkväll.
Först blev det filmen Stay 

Stay
Regissör: Marc Forster
År: 2005
Skådespelare: Ewan McGregor, Naomi Watts, Ryan Gosling m.fl.
Längd: 99 min

Filmen handlar om psykologen Sam Foster (McGregor) som håller på att hjälpa sin patient Henry Letham (Gosling) som lider av vanföreställningar och har bestämt sig för att begå självmord. Foster gör då allt för att hjälpa honom. Men det hela är inte så enkelt då Foster själv börjar tvivla på vad som är verkligt och inte. Sakta men säkert så inser han att allt är inte så enkelt som det verkar.
Mer än så tänker jag inte säga om handlingen i filmen.
Det är en sådan film som man inte förstår så mycket av i början, men sedan så tar det sig allt mer och i slutet får man också en förklaring, även om det lämnas en liten lucka (tycker jag) för andra tolkningar.
Det här är en stabil rulle, som möjligen saknar litet tempo i mittendelen (trots att det är en kort film redan från början). Men jag ger den MMM i betyg.

Sedan blev det en film i samma anda. Nämligen Donnie Darko.
Den filmen kräver väl ingen närmre presentation. Men jag har alltid haft litet problem med just den filmen. För jag har aldrig fått den att gå ihop. Men igår fick jag iaf höra en alternativ tolkning som jag inte tänkt på tidigare, och den kanske kan vara ngt att tänka på. Men jag tror jag gillade den litet mer nu den här gången än jag gjorde den första gången jag såg den. Det är ju en bra film. Den innehåller liksom så mycket handling utöver huvudstoryn.

The Hour - Säsong 1

Den senaste veckan har jag sett de sex avsnitten som den första säsongen av den brittiska dramaserien The Hour består av. 

Serien utspelar sig i 50-talets London och kretsar kring tre journalister i ett undersökande nyhetsprogram på BBC. Freddie Lyon (Ben Whishaw) är en smårebeliske journalist som aldrig kan hålla sig från att säga vad han tycker, vilket får honom att gång på gång hamna i trångmål.
Bel Rowley (Romola Garai) är en ung producent och leder arbetet med "The Hour" hon har en nära relation med Ben men hyser också känslor för den äldre och gifta Hector Madden (Dominic West) som är programledaren och ansiktet utåt. Relationen mellan dessa tre, och de andra runt omkring dem, är en stor del av serien, och det skulle kunna gå att se serien enbart för att följa just detta. Serien utspelar sig samtidigt som Suezkrisen håller på att ta form och mycket av det som händer i serien kretsar kring den. Dessutom är det fullt av spionanklagelser (det är Storbritannien på 50-talet trots allt) och mord.
   Jag gillar serien men eftersom jag tyckte om slutet på säsongen så drar jag mig litet för att se den andra, för hur kan den leva upp till den här?

Av en ren slump...

... så slog jag på TV:n ikväll. Det händer inte ofta, någon gång i månaden bara kanske. 

Av ytterligare en slump så råkade det bli en film på sexan som jag faktiskt inte hade sett, nämligen Salt med Angelina Jolie i huvudrollen. 

    Förvånandsvärt nog så var den inte helt värdelös. Den var kanske inte bra heller, men någonstans i den där gråzonen mellan bra och dålig. Ibland var den till och med litet intressant. Den innehöll ingen sexscen alls, vilket var en positiv överraskning och den väntade twisted med att det var maken som låg bakom allt uteblev. Så utan att recensera den allt för hårt så säger jag bara att den fick kvällen att gå, och jag ångrar inte att jag såg den. Även om den inte kommer ge mig nga bestående minnen.

    Ibland kan sådana filmer vara nyttiga och se också.

Litet nytt

Hej bloggen!
Här kommer litet nyheter från mig.
Först ut är min nya bokhylla, som jag antagligen snart fyllt med böcker igen.

På tal om nya böcker, så är de här mina senaste. Tolkien är alltid Tolkien, och Toll the Hounds är typ del sex eller sju i Eriksons serie. Sedan har vi en fristående (tror jag) Koontz bok som antagligen blir litet lätt sommarläsning.

Samskrivningsinspiration

Jag har haft skrivkramp.
Det där med inspirationen kommer ju och går och just nu så verkade den ligga på is.
Men när jag fikade med en kompis idag så fick vi idéen att skriva något tillsammans. Vi har ingen plan för vad det blir, utan vi skriver ungefär en sida och sedan skickar vi över det till den andre som får fortsätta och göra samma sak. Sedan får vi se vad det blir. Så jag började och jag fick ihop en sida på ett kick. Så det känns som om jag fick en nypa inspiration där, och det är alltid trevligt.

Star Trek - Deep Space Nine

Nu i helgen såg jag äntligen klart på Deep Space Nine. Serien består av sju säsonger och den håller förvånansvärt bra rakt igenom. I alla fall om man räknar bort den första säsongen, som är litet svajig.
 

Det är ganska mycket jag gillar med den här serien.
Det första är att den har en sammanhängande berättelse. Avsnitten hänger ihop och det är många referenser till andra Star Trek serier men fram för allt till tidigare avsnitt i serien. Jämför man med Star Trek: The Next Generation så är skillnaden enorm. I TNG så kändes det mer som om varje avsnitt var fristående och det gick nästan att se dem i vilken ordning som helst utan att det gjorde något. Så är inte fallet här och det gillar jag.
Jag gillar också personkemin mellan vissa skådespelare, särskilt i de senare avsnitten. Den mellan O´Brian och Dr Bashir är väldigt underhållande, liksom den mellan Quark och Odo. Worf är alltid underhållande och Garaks arroganta stil har varit förnöjsam liksom hur man fick följa Gul Dukats utveckling i serien. De växlande allianserna har också varit intressanta. Men jag hade gärna sett litet fler Romulans i serien. Liksom kanske litet fler referenser eller gästskådespelare från TNG. Men man kan ju inte få allt.
    Slutet på serien var också bra. Jag gillade nästan det här mer än TFG slutet, men det kan vara för att det fortfarande är så färskt i minnet.

Om jag skall nämna några favoritavsnitt ur serien som jag så här på rak arm kommer på så måste jag nog ta det då de åker tillbaka i tiden och träffar Kapten Kirk och Mr Spock, och det avsnittet då klingonerna anfaller DS9. Sedan också det avsnittet då Vic Fontaine lär Odo spela piano och ha roligt.
Hmm... Det ögonblicket då Ezri avslöjar att hon är Dax är också minnesvärt. Självklart också då Jadzia dör.
Ja och på tal om henne. När hon och Worf gifter sig och O´Brian och Bashir ivrigt väntar på att i bästa klingon-stil få puckla på dem är också värt att nämna.

Det hela kan verka en smula nördigt. Men jag kommer nog sakna den här serien. Men det är bra man slutar medan man är på topp.

Nu ska jag nog köra någon annan serie ett tag innan jag ger mig på Star Trek Voyager.
Kanske något litet mer verklighetsförankrat.
Hmm, jag undrar vad det ska bli...

Dagens app

Jag hittade en ny kul app till min telefon idag.
Nationella flaggor heter den och man ska para ihop rätt land med rätt flagga, eller vice versa. Riktigt skoj!!

När då då?

Här om dagen inhandlade jag mig ett nytt sällskapsspel. 

Jag har spelat det en gång tidigare, hos min syster i Bålsta, och jag tyckte att det var helt fantastiskt roligt. 

Spelet går ut på att man drar kort med olika historiska händelser och sedan skall man placera dem i kronologisk ordning på sin tidslinje. Den som först når upp i tio rätt placerade kort vinner.

Det är jättekul och alla kan i princip vara med och spela.

Så jag ser fram emot att få testa det igen. 

Bakom stängda dörrar

Bakom stängda dörrar (Dans la maison)

Regissör: Francois Ocon

År: 2012 (Svensk premiär 2013)

Skådespelare: Fabrice Luchini, Ernst Umhauer, Kristin Scott Thomas

Längd: 105 minuter

I torsdags såg jag den franska filmen Dans la maison (som av någon outgrundlig anledning döpts till Bakom stängda dörrar på svenska, vilket är konstigt eftersom filmen till och med heter In the house på engelska. Jag tycker den svenska titeln lägger in mer innebörd i filmen än den relativt anspråkslösa franska titeln).

Filmen handlar om franskläraren Germain som tar emot berättelser från sin elev Claude Garcia som han sedan läser upp för sin fru. Berättelserna tar sitt avstamp i Claudes relation till en annan elev; Rapha. Claude är fascinerade av Raphas tillsynes vanliga medelklassliv och försöker nässla sig in i hans familj och hus. 

   Germain blir i sin tur fascinerad av Claudes berättelser och ser i honom en talang som han själv saknar och beslutar sig för att hjälpa Claude och uppmuntrar honom att fortsätta skriva. Detta leder till att Claude fördjupar sin relation till Raphas familj till den grad att nya motiv till Claudes fascination för familjen börjar träda fram. Samtidigt blir Germain allt mer engagerad och det får som konsekvens att han bryter mot reglerna för att Claude skall fortsätta skriva.

   Det hela blir dock mer okontrollerbart och till slut tappar Germain kontrollen över både sitt jobb och sitt privatliv.

Själva storyn på den här filmen är det inge fel på. När jag läser vad jag skrivit här ovan så tycker jag personligen att det måste gå att göra någonting bra av det hela. Men tyvärr så tycker inte regissören det.

   Filmen börjar dock väldigt lovande, och jag gillar verkligen dialogerna och relationen mellan Germain och hans fru. Den är i och för sig väldigt akademisk, men den känns levande och båda personerna har sina egna problem som de vädrar med varandra. Jag tycker det är en rätt trovärdig bild som målas upp av deras relation. 

   Sedan kommer Claude in i bilden och till en början känns de intressant och man bara väntar på vad som skall hända. Claudes beteende i Raphas hus känns, och är, creepy. Som tittare sitter jag bara där och väntar på att allt skall eskalera och jag funderade på hur Germain skulle hantera det hela. Men det som händer är att Germain blir uppsugen av berättelsen och glömmer bort verkligheten till den grad att han bryter mot skolans regler för att få Claude att fortsätta skriva. Det hela är väldigt klumpigt framställt och man bara sitter där och tänker: "Oj, varför gjorde han så? Var det verkligen motiverat?" Claudes beteende är i och för sig ganska obehagligt, men det får inte de proportioner som i alla fall jag hade trott, och kanske hoppats, det skulle få. En enda gång kände jag att "nu börjar det ta sig", men det visar sig ganska fort vara en påhittad historia som Claude lämnar in.

    Jag vet inte varför. Men någonstans saknas trovärdigheten och jag blir aldrig engagerad.

Filmen har också problem med vad den skall fokusera på. Det blir ett väldigt hoppande mellan olika saker att den känns som om den inte täcker in någonting bra. Den försöker beskriva relationen mellan Germain och hans fru, på Germain och Claude, Claude och Rapha, Germain och Rapha, Claude och Raphas familj, Germains frus konstintresse och slutligen hur Germain hanterar det han läser och kanske också Germains förbjudna begär. Det blir för mycket och det känns som om man borde ha skippat ungefär hälften och sedan fokuserat mer på resten.

    Jag tänker fortfarande på, och förstår nog fortfarande inte, Claudes motiv till det hela. I en scen i slutet får man förståelse för varför Claude vill se hur ett vanligt liv ter sig. Men frågan är varför han tar till de metoder han gör och varför han väljer ut dem han gör.

Skådespelarinsatserna är efter omständigheterna bra. Men jag har väldigt svårt för vissa av karaktärerna. Claude är väldigt märklig, och jag finner inte den karaktären trovärdig för fem öre. Han känns allt för konstig. Germain och hans fru gör väldigt konstiga saker var för sig och relationen mellan Claude och Germain är tidvis väldigt underlig.

Så vad ska jag då ge den här filmen för betyg? Jo det känns som det blir en: MM. 

Ska man göra en psykologisk thriller så måste man fokusera mer än vad regissören gjort i den här filmen. Den är litet för spretig och karaktärernas beteenden är för orationellt. Jag vill också bli engagerad på ett positivt sätt. Det blev jag inte.

Den eländiga sidan 180

I en veckas tid nu har jag fastnat på sidan 180 i Gardens of the moon. 

Varje gång jag försöker läsa tappar jag fokus och tankarna far iväg. Jag har säkert försökt läsa sidan sex, sju gånger och varje gång jag trott jag kommit igenom den så inser jag att jag inte har en aning om vad jag precis har läst. Jag har med andra ord ingen ro i kroppen alls för läsning just nu. Hoppas det går över fort.

Veckans böcker!!

Det har blivit två böcker nu den här veckan. Först har vi Cloud Atlas. Jag har sett filmen och den var allmänt konstig, men ändå bra. Men jag hoppas att boken är litet klarare än filmen. Sedan har vi Tusen år av fantasy. Det är alltid intressant att läsa om fantasy så den är säkert läsvärd. 

Faster Than Light

... eller FTW som det vanligtvis kallas i akronymstil, är ett rätt trevligt indiespel som jag haft installerat på min burk ett längre tag och som jag spelar då och då.

Spelidéen är tämligen enkel. Du styr ett rymdskepp som ska ta sig igenom åtta stycken sektorer och kämpa mot diverse faror i rymden för att slutligen möta den stora rymdbossen. På vägen dit får man utrusta sitt skepp med diverse olika vapen och sköldar. Men energin man har att driva dessa är begränsad så det gäller att göra rätt val, och ha litet tur i vad man hittar där ute.
   Ens rymdskepp består av flera olika rum som har olika funktioner. Ett är exempelvis centrum för vapenkontrollen, och för att ens vapen skall fungera så får inte rummet vara tillräckligt skadat. Så det gäller att hålla sina reparatörer nära till hands, skydda sitt skepp samtidigt som man försöker förstöra fiendes dito så mycket man kan.

Men det som är litet speciellt med FTW är att det egentligen inte är ett spel som går ut på att vinna, det går ut på att se hur långt man kan komma innan man blir pulvetiserad av något särskilt diaboliskt rymdskepp där ute.
    Det är ett kul spel, och allt som är bra behöver inte kosta skjortan eller vara särskilt långt. Det här duger bra att spendera någon kvart på ibland. Eller ännu längre.

Ny fantasy

Jag har äntligen börjat på Steven Eriksons bokserie. Den har legat ett tag eftersom jag inte har alla böckerna i serien än. Men då jag hört mycket gott om den så kunde jag inte låta bli att börja. Mitt första intryck av den är att Erikson har ett sätt att skriva som gör att man verkligen måste vara med och koncentrera sig hela tiden. Det är ingen bok som man börjar läsa och vipps så har man kommit 100 sidor in i den, som exempelvis i Feists böcker. Så det kommer bli intressant.

Inspiration

Efter några veckor med skrivkramp så har jag fått litet inspiration igen. Ibland behöver man kanske en liten paus för att få litet distans till det man gjort och på det sättet kunna se med en klarare blick vad man behöver göra för att komma vidare.

Magician´s end

Titel: Magician´s end

Författare: Raymond E. Feist

Utgivningsår: 2013
Förlag: HarperVoyager

Efter trettio år så avslutar Raymond E. Feist sin massiva bokserie (eller egentligen bokserier) om Midkemia och trollkarlen Pug. I den första boken, Magician, som utkom redan under tidigt 80-tal fick vi följa hur historien om Pug tog sin början och under årens lopp har det kommit massor av böcker (närmare trettio stycken) som utspelar sig i det universum som Feist byggt upp.
    Men nu är det dags för den sista delen i vad Feist kallar för Riftwar Cycle. Feist knyter nu ihop de flesta lösa trådar när krig och förstörelse återigen drabbar världen Midkemia och det vill sig rent av så illa att hela universums öde hänger på en skör tråd. Men Pug och hans son Magnus tillsammans med deras vänner och allierade försöker givetvis ställa allt till rätta samtidigt som de försöker ta red på vad det egentligen är som pågår och vad det är som förväntas av dem.
   Samtidigt så har ett inbördeskrig drabbat Kingom of the Isles vilket hindrar kungadömet från att hjälpa till i konflikten. Där försöker Henry ConDoin tillsammans med sina bröder och vänner reda ut tronstridigheterna och sätta Edward, prinsen av Krondor, på tronen över riket.

Nu knyts säcken ihop och i den här boken får man egentligen följa två parallella konflikter, som jag beskrev här ovan. De har egentligen inte så mycket med varandra att göra, utan det är mer Feist som vill knyta ihop trådarna med alla de familjer som man fått följa under resans gång. Den storslagna konflikten är ju den som Pug ställs inför, och det han kämpat mot under hela resan. Det är en konflikt fylld med magi och resor till andra plan och genom tiden. Klassisk magifantasy med andra ord. Den andra konflikten som handlar om tronstriden är mer en klassisk konflikt som inte har så mycket magi inblandat utan är mer en politisk konflikt. Där den kungliga släkten ConDoin och familjen Jamisons, vilka man fått följa redan från den första boken, framtid avgörs.

Den här boken innehåller de klassiska delarna i en avslutande bok. Det är karaktärer från förr som återkommer, de återvänder till platser från tidigare böcker, hänvisningar till saker som hänt i tidigare böcker och karaktärers öden som fullfordas, och så vidare. På så viss blir det som om författaren själv vänder tillbaka dit allt startade och låter läsaren följa med.
Det fungerar hyggligt bra även om det stundom kanske känns litet forcerat. Ibland får jag känslan av att han återanvänder karaktärer litet för mycket. Jag kan inte förklara det bättre utan att spoila så ni får nöja er med den förklaringen. Men på plussidan så drar han inte ut på sakerna för mycket, som vissa författare kan göra. När saker händer så går det fort och det är nästan ingen dödtid i boken alls. Vilket är en fördel.

Hans slut är också ett slut, men det är inte ett definitivt slut. Som att "Nu är allt bra för alltid", utan det är mer ett "slut för den här konflikten, men livet kommer att gå vidare och nya saker kommer hända". Det är alltid bra tycker jag.

Så vad ska jag då sätta för betyg. Ska jag sätta för hela bokserien så skulle den nog få MMMM i betyg. Men jag tycker att kvaliteten har sjunkit litet med de senare böckerna så jag nöjer mig med att sätta en stark MMM.
Det kommer bli tråkigt att inte få återvända till Midkemia igen, men man kan ju alltid läsa om böckerna och på så sätt återvända.
   

Albert Speer - En biografi

Titel: Albert Speer - En biografi

Författare: Joachim Fest

Utgivningsår: 1999 (Svensk utgåva 2011)

Förlag: Fischer & CO

Översättning: Per Lennart Månsson

Den tyske författaren Joachim Fests biografi om Albert Speer kom ut på svenska här för några år sedan, och nu har jag tagit mig tid till att läsa den. Fest, som gick bort 2006, skrev en hel del om Andra världskriget och är bland annat känd för boken Undergången, som har varit inspiration till den kanske än mer kända filmen med samma namn (filmen är väldigt bra, så se den om ni inte har gjort det).

Albert Speer var Hitlers favoritarkitekt och tids nog så ledde hans kompetens och hans närhet och vänskap med Hitler också till att han mitt under brinnande krig blev Tysklands rustningsminister. Till sist jobbade han upp sig så att han på sin höjdpunkt av många rentav betraktades som den andre mannen i Tyskland efter Hitler. Tyskland förlorade dock kriget och Albert Speer klarade sig med ett nödrop undan dödsstraffet i Nürnbergrättegången och dömdes istället till 20års fängelse i Spandaufängelset. En orsak till detta var att han tog på sig ansvaret och skulden för de grymheter som utspelade sig under kriget, även om han i många fall aldrig erkände att han kände till att de, eller på vilket sätt, de begåtts. Efter frisläppande så försörjde han sig som författare och skrev bland annat sina memoarer och andra berättelser om Nazityskland. Alber Speer har dock alltid varit en udda fågel bland Hitlers kabinett av mer eller mindre diaboliska underhuggare i den mening att han, även bland de allierade, såg som en tämligen opolitisk person som hade foten i näringslivet och industrin snarare än i partipolitiken.

I den här boken försöker Fest skriva Speers biografi och han går kronologisk tillväga. Fest beskriver Speers ungdomsår och kommer ganska raskt in på det som kanske var kärnan i Speers hela liv, hans möte och vidare relation med Hitler. Speers tid som Hitlers arkitekt och rustningsminister upptar de största delarna av biografin och tiden före och tiden efteråt känns mest som för- och efterspel till den här perioden. Detta rimmar dock ganska bra med det som verkar vara Speers egen bild av sitt liv, för även i äldre dagar så tycktes hans tankar ofta återkomma till just den här episoden av sitt liv och skuldfrågan var något han aldrig kunde släppa.
    Biografin som sådan är intressant, särskilt för dem som inte känner till något, eller litet, om Speers liv sedan tidigare. Men i mitt tycke så känns det här litet mer som historien om Speer, snarare än hans biografi.
Orsaken till det är att jag saknar närheten till Speer hos författaren. Det känns litet som om han betraktat honom på litet för långt avstånd. En orsak till detta är säkerligen att det andra stora verket om Speer, Albert Speer och sanningen, som skrevs av Gitta Sereny, tränger väldigt nära inpå Speer. Fest har säkerligen haft ambitionen att försöka göra sin egen biografi och där igenom valt att inte gå i Serenys fotspår. Det leder dock till att det hela känns en smula opersonligt och nästan tråkigt.
    En annan sak är att Fest ibland drar iväg och förklarar det världspolitiska läget i vissa stycken. Det är givetvis inte fel, för det ger allt en större kontext, men sättet han gör det på förstärker bilden av att det mer är en historieskildring än en biografi.
   Boken är dock ändå rätt bra och gillar man Andra världskriget och inte har läst så mycket om Speer innan så är det bara att hugga in på den.

MMM

Nya böcker

Idag blev det några nya böcker igen. Det blev en bok av Robin Hobb och sedan Feists senaste bok, vilket också är den sista i hela hans episka serie om Pug och alla de andra. Serien tog sin början med boken Magician för flera decennier sedan och får nu sitt slut. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. 

Next in line

Ikväll läste jag ut Speer-biografin (recension kommer antagligen i morgon) och nu blir det litet klassisk skräck från Lovecraft. Vilket förlag ger ut den? Vertigo så klart.

Helgen

På grund av det alldeles rekorderliga vädret då ställde jag in mina bioplaner nu i helgen. De får vänta till veckan istället, då väderoraklerna utlovat regn. Istället har jag tillbringat nästan all min tid åt att läsa. Först läste jag ut Söndra & Härska, som jag skrev om i förra inlägget, och nu läser jag en biografi om Albert Speer. En av de mest motsägelsefulla gestalterna i Tredje riket, och kanske den farligaste av dem alla. Intressant är det. Boken är inte lika bra som Gitta Serenys: Albert Speer och sanningen, men den är ändå läsvärd. Recension kommer givetvis tids nog.

Söndra & Härska

Titel: Söndra & härska - Uppdelningen av Afrika 1880-1914

Författare: Henk Wesseling

Utgivningsår: 1992 (Svensk utgåva 2006)

Förlag: Historiska Media

Översättning: Joakim Sundström

Söndra & Härska handlar, som undertiteln så tydligt säger, om uppdelningen av Afrika under slutet av 1800 och början av 1900-talen. Boken är tematiskt uppbyggd och behandlar de olika delarna av Afrika utifrån en så pass kronologisk ordning som det är möjligt. Upplägget fungerar förvånansvärt bra, trots att det blir vissa överlappningar i tid mellan olika kapitel. Vidare så läggs också tyngdpunkten på de stora aktörerna, England, Frankrike, Tyskland och Belgiens kung Leopold II medan de andra staterna som deltog i uppdelningen (Italien, Spanien och Portugal) då naturligt får ett mindre utrymme. 

    Boken tar sin början runt år 1880 i den mening att det är ungefär från det året som författaren börjar fördjupa sig i den europeiska närvaron och expansionen i Afrika. Dock fanns det redan europeiska kolonier i Afrika vid den här tiden, vissa portugisiska hade funnits i nästan 400 år. Dessa kolonier, och andra viktiga förkunskaper som författaren tycker att läsaren bör känna till förklaras utförligt i början av varje kapitel. Vilket är ett angenämt stöd om man inte känner till så mycket om förhistorien. Detsamma gäller det rika persongalleri som boken innehåller. 

    Författaren vill visa på att uppdelningen av Afrika var en rörelse som till en början var något som särskilt driftiga handelsmän, eller missionärer tog initiativ till. Detta ofta för att säkra handeln och hitta nya marknader att exploatera. Först vid ett senare tillfälle, och då ofta motvilligt, drogs deras hemländer in i bilden och tvingades ta över och säkerställa de områden som de olika handelsbolagen kontrollerade. Först vid slutet av 1800-talet så blev det i stormakternas intresse att lägga sig under olika områden i syfte att kamma hem mer prestige och hitta "en plats i solen". 

Jag blev personligen överraskad av denna bok. Min förkunskap om uppdelningen av denna gigantiska världsdel har varit förvånansvärt klena. Som historieintresserad kände jag givetvis till själva händelseförloppet, men orsakerna till den hade jag helt missat. Någonstans hade jag fastnat i det man fick läsa i skolan om att stormakterna samlades i Berlinkonferensen 1884-85 och delade upp Afrika mellan sig. Riktigt så enkelt vart det inte, vilket Wesseling visar i sin bok. Det hela var istället ett ytterst komplicerat spel, ofta på diplomatnivå, mellan stormakterna i Europa och många av de beslut som fattades var beroende av den situation som rådde i hemländerna under den tid då besluten fattades.

    Det här är en bra bok och jag har lärt mig en massa av att läsa den. Det kan dock bli litet för mycket ibland och för den oinvigde så blir det nog litet för mycket namn som staplas upp på varandra. Franska kolonialministrar man aldrig hört talas om kan exempelvis rabblas upp efter varandra och det hela blir litet dimmigt efter ett tag. Men trots detta är boken bra och värd ett högt betyg.

MMMM

Veckans bio

Veckans bio kommer nog bli remaken av Evil Dead. Den har premiär här i Falun nu på fredag, två veckor efter premiären i Sverige. Ibland skulle jag vilja bo i en större stad.

Men det skall bli kul att se den iaf. Jag har egentligen inga förväntningar alls, utan räknar helt kallt med att den kommer vara jättedålig. Trailern är ju inte någon höjdare precis, men det är ju liksom grejen att det är Evil Dead som gör att jag vill se den.
   Eftersom filmen börjar ganska sent så funderar jag också på om jag först skall se orginalfilmen och sedan gå ner och se remaken. Det skulle kunna vara en kul grej att göra. Sedan kan man liksom jämföra de två filmerna md varandra. Så fredagen kan bli en riktig Evil Dead-kväll.

Tekniken förhidrar mig

Jag tycker om min Galaxy SIII (S3). Jag har Spotify på den och det är det bästa som hänt mig sedan jag söp bort min gamla mp3-trotjänare i skogen mellan Blge och Falun mitt i natten förra sommaren. Just därför är jag också extra rädd om telefonen. Min förra telefon var ingen höjdare. Men den lyckades jag i alla fall förstöra genom att jag hade den i fickan en halvregnig dag. Jag trodde det var lugnt eftersom det bara stänkte litet. Men tydligen blev jackan blöt, och det förde med sig att telefonen som låg mot tyget också blev fuktig och den ballade ur så pass mycket att det var lika bra att köpa en ny.

Men vad har allt detta med rubriken på detta inlägg att göra?
Jo för alldeles nyss när jag begav mig av till sopstationen och skulle kasta litet konservburkar så råkade jag hamna mitt in i jätteregnvädret Allan. Regnet stod som spön i backen och jag lyckades ta skydd under ett plasttak som någon så strategiskt hade byggt upp just där jag råkade befinna mig. I vanliga fall hade jag nog gått hem i alla fall. Men nu kände jag att jag inte riktigt kunde skydda telefonen så bra jag ville, och istället för  att chansa satte jag mig på en prydnadssten och väntade ut det hela.
    Så det här med teknik är inte alltid bra.
Teknik förhindrar ju iofs en på många andra plan också. Jag tror t.ex. att Facebook är en sak för oss som inte har något socialtliv, men det är en bra ursäkt för att slippa ta upp telefonen (som man givetvis nästan bara använder för att lyssna på musik på) och ringa någon.

För övrigt finns det ju appar för allt. Undrar dock om det finns ngn app som skyddar mot regn och fuktskador?

Göra glass

Idag har jag inte bakat, men nästan. Jag har nämligen blandat ingredienser till, och gjort, en ostglass. Alltså inte vaniljglass med smält ost utan en blandning av Philadelphiaost, grädde, socker, vaniljsocker och ägg. Det brukar bli hur gott som helst, särskilt om det hela serveras med varm sylt.
    Det enda jag är litet fundersam på nu är om jag blandade allt ordentligt och om grädden blev tillräckligt hårt vispad. Jaja, det får vi se när det hela blir klart.
Men jag hade tänkt bjuda på det så jag hoppas det blir bra.

Sol och värme

Det här med sol och värme har absolut sina fördelar. Det är underbart att kunna gå ute i t-shirt och spatsera eller sitta på ngt utefik med en kopp Earl Grey Te i sin hand. Varma vindar som blåser en i håret när man cyklar till jobbet är inte fel någonstans.
   Men för mig har det en viss hämmande effekt på kreativiteten. Den här veckan har det inte blivit mycket gjort alls och jag har inte lust att sitta inne och spela eller läsa på dagarna när det är så fint. Däremot kan man läsa ute, och det är hur fint som helst. Min balkong kommer bli välbesökt om det här vädret håller i sig. Så det får bli läsning och åter läsning som gäller nu när det är varmt. Det är aldrig helt fel!

Star Trek - Into Darkness

Star Trek - Into Darkness

Regissör: J.J Abrams

År: 2013
Skådespelare:  Chrís Pine, Benedict Cumberbatch, Zachary Quinto m.fl.
Längd: 133 minuter

Inspelning

Idag har jag hållt på att tampas med diverse inspelningsbekymmer.
Jag håller på att spela in en videoblogg om den film jag såg igår, Star Trek - Into Darkness. Men att spela in visade vara lättare sagt än gjort.
Mitt första försök blev i Windows Movie Maker. Men av någon outgrundlig anledning så vägrar det programmet att spela in ljud. Väldigt irriterande. Dagens ris går därför till det programmet. Men nu har jag laddat ner ett annat program, Camtasia, som jag testat och fått igång. Så nu ska jag se om jag kan få till en trevlig inspelning. Men det får vänta tills imorgon, för nu är jag väldigt trött och vill och behöver nog sova.

Nytt i sängen

Edit: Oj vad har hänt här? Det är nog nackdelen med att skriva från telefonen. Saker kan gå snett. Men istället för att rätta till texten så lämnar jag kvar det som det är, som ett monument över misslyckade inlägg. 

ameshepisoden så var jag i behov av ngt riktigt motiverande att läsa. Valet föll på en historiebok som jag velat läsa länge. Pinsamt nog vet jag ytterst litet om uppdelningen av Afrika. Så jag hoppas att boken kommer att fylla igen den luckan.

Inför: Star Trek - Into Darkness

För att ladda upp litet inför morgondagens Star Trek-premiär så såg jag Star Trek filmen tidigare idag. Ja alltså rebooten från 2009. Jag har bara sett den en gång tidigare, och då med litet småkass kvalitet, så det var var intressant att se den igen. Den var okej första gången jag såg den och jag tyckte fortfarande den var okej. Smånördig som man är så stör jag mig på några detaljer, som exempelvis effekterna på transportstrålarna, utseendet på romulans, kanske litet för actionbetonat och så vidare. Men överlag så var det ju ett bra sätt att försöka få igång Star Trek igen, även om tidslinjen helt ändras nu i och med förstörelsen av Vulcan.
   Men, men... Imorgon har i alla fall Into Darkness premiär. Jag måste säga att jag har blandade förväntningar inför filmen. Jag hoppas på att det skall bli en bra film. Egentligen har jag inte så mycket förkunskap om den, jag har försökt låta bli att ta reda på så mycket. Det enda jag egentligen har sett är trailern.
Den kan nu se här: http://www.sf.se/filmer/Stark-Trek-Into-darkness/
Filmen verkar vara ganska mörk, vilket jag ser som ett plus. Allt behöver inte vara så glättigt och ljust hela tiden. Men Star Trek har alltid varit utforskande av det okända, och det här känns litet som det är en film som handlar om att stoppa någon terrorist, fast det utspelar sig i rymden. Så det är en farhåg jag har. Men imorgon får jag se om jag tycker om den eller inte.

Gilgamesheposet

Titel: Gilgamesheposet - "Han som såg djupet"
Författare: -
År: 2001
Förlag: Natur&Kultur
Tolkad och översatt av Lennart Warring och Taina Kantola

Det här kommer inte bli en recension i vanlig mening, utan snarare mina tankar och funderingar kring det här verket. Varför det, kanske någon undrar? Jo för att sätta betyg på det här är som att en filmrecensent idag skulle försöka sätta betyg på Körkarlen, eller Resan till månen, eller att en spelrecensent skulle sätta betyg på Pong eller Astroids. Det går helt enkelt inte att ge ett rättvist betyg åt någonting som är producerat i en helt annan kontext än den som recensenten är van vid. I det här fallet är det extra svårt eftersom eposet är skrivet för runt 4000 år sedan och är världens äldsta skönlitterära verk. Dock är det inte fullständigt eftersom man inte hittat alla stentavlor som den är skriven på kompletta. Detta var dock ett väldigt känt och spritt verk  och även om den variant som ges i den här boken bygger på stentavlor av sumerisk kilskrift så har forskare och översättare försökt rekonstruera verket genom att använda sig av andra språk, däribland akkadiska och hettitiska för att fylla igen en del luckor. En del av tavlorna saknas dock fortfarande, vilket gör att man går miste om en del detaljer, men inte den övergripande historien.
   Men vad handlar det här eposet om?
Jo väldigt kortfattat så handlar den om hjälten och kungen av Uruk, Gilgamesh och dennes äventyr i forntidens Mesopotamien tillsammans med sin vän Enkidu. Men efter dennes död så börjar Gilgamesh tvivla på sig själv och drabbas av ångest över sin egna dödlighet. Vilket gör att han börjar grubbla över några klassiska filosofiska frågor. Dessutom kantas det hela med en levande gudsvärld, där gudarna är aktiva aktörer och påverkar världen efter eget tycke (Inte alls olikt de antika grekiska berättelserna. Men egentligen är det nog så att det är de grekiska som är lik de mesopotamiska).
    Fast egentligen är det inte handlingen som jag tycker är intressant. Eposet som sådant är egentligen ganska tråkigt berättarmässigt. För det första är den skrivet i korta meningar och den sumeriska berättarkonsten tycks ha en förkärlek för upprepningar, gärna tre gånger. Antagligen för att förstärka det hela. Så ibland kan man läsa ett långt stycke som avslutas med en händelse, sedan får man läsa samma stycke igen fast med en annan avslutning, och så vidare. Jag tyckte det var bra segt att läsa redan från start och det här gjorde inte saken bättre.
    Nej det är vad berättelsen säger indirekt som jag faller mer för.
För det första så är det de historiska referenser som man kan hitta i verket. Man kan till viss del se hur människor tänkte om saker och ting, vilka yrken som hade vilken status och hur livet i Meopotamien tedde sig och så vidare. Sådant är alltid intressant.
   För det andra så är det intressant att se kopplingen till senare litteratur. Man märker att många andra antika berättelser (Bibeln, de grekiska m.m.) har hämtat element från Gilgamesheposet. Sådant är riktigt spännande tycker jag.
   Och för det tredje, när det står att det är det äldsta skönlitterära verket så får jag uppfattningen att det var det här som startade allt. Så är det nog inte. Man märker att det finns mängder och åter mängder av referenser till gudar och personer och andre berättelser. Så det är väl det mest kända av alla bevarade berättelser. Men jag tror inte det var först på något plan. Det är det som är intressant, för man kan ju aldrig veta hur människorna på den tiden tänkte och agerade och vad de berättade för historier och vad de oroade sig för. Men när man läser en sådan här sak, så hoppar man liksom in i en tidsmaskin och kan magiskt förflytta sig till en annan tid och plats. Om man skulle kunna träffa människorna som levde i Mesopotamien för 4000 år sedan så tror jag att man skulle bli förvånad hur pass lika de var oss idag.

Iron Man 3

Iron Man 3
Regissör: Shane Black
År: 2013
Skådespelare: Robert Downey Jr. Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, Ben Kinsley m.fl.
Längd: 130 minuter

Idag har jag äntligen sett Iron Man 3 (i 3D) på bio. Filmen tar vid kort efter händelserna i The Avengers (men man kan givetvis se filmen utan att ha sett denna, men det finns en del kopplingar till den genom hela filmen och även en till Thor) och Tony Stark/Iron Man är givetvis i fokus igen. Denne är nu ärrad och skadad efter sina upplevelser i just The Avengers och lider av stress och sömnproblem. Just vid det här tillfället dyker givetvis en ny superskurk upp på scenen, förklädd under islamisk terrorism, och gör livet surt för USA. Dock så har denne nye antagonist en koppling till Tony själv. Stark backar dock inte undan från det hotet utan utmanar öppet, på bästa Tony Stark manér sin nye fiende, vilket leder till att han sätter både sig själv och sin flickvän Pepper Potts liv på spel. Därefter utvecklar sig det hela till en kamp om för Stark att bevisa att han fortfarande är Iron Man, trots att han inte har all sin teknologi tillgänglig och för att rädda livet på sina nära och kära.

    

Filmen är litet seg till en början och man undrar nästan om det är en actionfilm man ser. I mitten tar den sig litet och i slutet tar de igen all actionladdad robotteknologi som man missat under den första halvan och filmen blir som man förväntar sig att en Iron Man-film skall vara. 

   Robert Downey Jr. gör som vanligt ett bra jobb med att gestalta Tony Stark. Han är briljant när han spelar urflippad och arrogant. Men höjdpunkterna i den här filmen tycker jag är när han får spela känslomässigt sårad av något slag. Han gör det trovärdigt i nästan hela filmen. Det är bara i en för honom känslomässig scen i slutet av filmen där han i mitt tycke hoppar litet för lättvindigt mellan sorg och arrogans. Fast den är kanske mer manusförfattarna och regissörens fel än Downeys skådespelarinsats. Jag tycker också att de kunde ha fördjupat sig litet i det hela och gjort det till en litet viktigare del av filmen. För filmerna om Iron Man handlar i mitt tycke lika mycket om Tony Starks psyke som hans kamp mot skurkar. 

   För övrigt gör de övriga skådespelarna ett bra jobb. Jag gillar kanske inte Ben Kinsleys rollfigur, men där är det återigen min personliga åsikt om manuset mer än skådespelarinsatsen som är på tapeten. 

   Till skillnad från i Iron Man 2 så känns också antagonisten mer levande och skrämmande än vad som var fallet i den andra filmen. Guy Pearce gör ett bra jobb som denne. 

Det finns en del humor i filmen. En del av den fungerar bra, men andra gånger så blir det mest konstigt (Ben Kinsley). Jag hade kanske hoppats på en litet mörkare film i vissa delar, fast det kanske är så att jag har blivit färgat av Batman-trilogin. 

Jag vill också ta tillfället i akt att säga några rader om 3D-effekterna. Jag vet inte om jag börjar bli van, men jag märkte knappt av dem i den här filmen. På gott och ont. Det goda är att vad jag märkte så blev det inte oskarpt någon gång i hela filmen. Men å andra sidan så lade jag inte märke till 3D-effekterna mer än en gång i en helikopterscen heller. Det skulle vara kul att se filmen i vanlig 2D också för att verkligen se om det är någon skillnad. Men som det är just nu så känns det som att 3D är oviktig och att det knappast är värt att betala extra för att ha på sig de där obekväma glasögonen.   

Men vad tycker jag då om Iron Man3? Som vanligt gör jag misstaget att skriva min recension precis efter jag sett filmen. På ett sätt är det dåligt, för alla intryck har inte hunnit sjunka in ännu. Men samtidigt så har man en känsla när man går ifrån en biosalong och den känslan kanske man inte alltid kan förklara och sätta ord på. Men likväl är det så man känner. 

I det här fallet känner jag att det är en stabil actionrulle full med action och effekter. Det är kanske den svagaste av filmena men den är ändå stabil. Jag skrattade ett flertal gånger och i slutet blev det rätt spännande. 

Så jag ger den MMM.

The end of the yellow brick road

Ikväll fortsatte jag litet på en av mina teckningar. Jag har en rätt bra idé tycker jag och jag hoppas att jag kan få ner bilden i huvudet på papperet bara. Men allt går väl med litet övning.

Tanken är i alla fall att ha "The yellow brick road" som går igenom ett mörkt och dystert landskap. Vägen själv skall vara sliten och rötter och gräs skall växa upp mellan stenarna. Det skall bli som en kontrast till det gröna och harmoniska landskapet som vägen går igenom i filmerna. Jag brottas också med tanken att döpa bilden till "Shadow over the yellow brick road", detta eftersom det egentligen inte är slutet på den. Men vi får se hur det känns när den är klar. Då sitter nog namnet också.  

För övrigt så såg jag precis färdigt det sista avsnittet av säsong 3 av Deep space nine. Jag gillar verkligen konceptet bättre nu och serien har hittat sin egen identitet. På sätt och vis gillar jag DS9 bättre än Next generations, eftersom det finns en story i serien. TNG kunde ju ha massor av avsnitt som inte alls hade med varandra att göra, till skillnad från DS9 där det känns som om varenda avsnitt tillför någonting till storyn och som de senare bygger vidare på.
Så första säsongen var så där men den andra och nu den tredje är verkligen mycket bra.

Ytterligare ett gäng böcker

Det har blivit några fler böcker. Den mest intressanta är Söndra och Härska, som handlar om uppstyckningen av Afrika mellan 1880 - 1914. Den kommer bli intressant. Ragnarok kan också bli spännande. 

   Sedan har de tydligen gjort en bok av den där filmen som hade premiär här för nga månader sedan.

Nytt spel

Igår inhandlade jag för första gåmngen sedan i höst ett nytt PS3-spel. Det är inte vilket som helst heller utan Ni no Kuni. Det är ett japanskt RPG-spel med animationer som är gjorda av Studio Ghibli (Tonari no Totoro, Princess Mononoke m.fl.) 

Jag har bara hunnit spela litet grann, men det ser både intressant, stämningsfullt och roligt ut. Sedan är animationerna härliga, så det här kommer nog bli skoj.

Dåligt med uppdateringar

Just nu så går det segt både på läs, skriv och spelfronten. Det är en hel del annat som tar på uppmärksamheten och jag har inte riktigt ro att sätta mig ner och få ngt konstruktivt gjort.
Men jag hoppas det blir ändring på det snart. I vilket fall skall jag gå å se Iron man 3 snart, så den måste jag skriva om. På bokfronten läser jag en bok som tar litet tid för mig att ta sig igenom. Orginaltexten är skriven på sumerisk kilskrift. Fast lyckligtvis finns den i svensk översättning. Så är ni litet insatta vet ni vilken bok jag menar. Annars  får ni veta det när jag skriver om den.
På spelfronten är det fortfarande Heart of Darkness som gäller. Jag spelar ett spel där jag gjort en kolonialmakt av Sverige som också börjar bli en liberal industrimakt. Dessutom spelar jag en annan omgång där jag spelar som USA som för tillfället försöker undvika att hamna i innbördeskrig (vilket jag antagligen kommer misslyckas med att undvika). Dessutom försöker jag industrialisera landet och erövra områden på Mexiko samt försöka hålla mig på god fot med Storbritannien.

Jaja, det var en del text om ingenting.
Tills nästa gång!

Några fler nya böcker

Detta är vad jag fyllt på med i bokhyllan de senaste dagarna. Litet av varje och allt från lingvistik till historia.

Victoria II - Heart of Darkness

Igår så släpptes Paradox senaste expansion. Den här gången var det Victoria IIs tur, och expansionen i fråga heter Heart of Darkness. Jag har spelat alldeles för litet ännu för att kunna ge någon rättvis recension. Men några ord på vägen kan jag dock ge.

Victoria II utspelar sig under perioden 1836-1920 (jag tror det är 1920 iaf.) och handlar om att man skall styra det land man väljer att spela (Man kan välja vilket land som helst i världen från Storbritannien till... ja Punjab i Indien) och industrialisera landet, kolonisera världen (om man är intresserad av det), klara sig från diverse politiska revolutioner och så vidare. Det hela är ytterst intressant och spännande. Heart of Darkness expansionen tillför en del roligheter till spelet.
    För det första så lägger de till en extra dimension till koloniseringen. Det som tidigare mest var knapptryckande för att hinna först till ett område är nu konstruerat så det blir mer konkurrens mellan stormakterna och lägger mer fokus på hur stor flotta man har. Det finns också möjlighet att skapa fler dominions än tidigare (och en anledning till att göra det också).
   Dessutom är en kris-system utvecklat, vilket gör att man kan simulera fler kriser i världen utan att behöva gå i krig över dem (har man oddsen mot sig kan man helt enkelt ge upp eller ge med sig för att undvika ett riskfyllt krig.
    Dessutom har de lagt till möjligheten att göra detaljerade planer, som introduserades först i Hearts of Iron III. Det har ingen som helst effekt mer än rent kosmetiskt. Men det är litet kul iaf. Här nedan ser vi hur någon random person från nätet lagt upp en bild på sin invasion av Nederländerna. Spelaren spelar Storbritannien och håller antagligen på att hjälpa Belgien att undvika att annekteras av sina argsinta norra grannar.

Jag skall spela mer nu under veckan (när jag nu skall hitta tiden) och jag är inte säker på att jag kommer att skriva en recension, men däremot kan jag säkert komma med några fler inblickar från spelet.

Att skriva. Del 2

Nu har jag haft några produktiva dagar (åtminstone förhållandevis) när det gäller mitt skrivande. Igår satt jag på ett fik och skrev litet, och trots en väldigt seg start så fick jag igång maskineriet och det slutade med att jag satt hemma under kvällen och skrev litet med. Så det var positivt. Nu ikväll fick jag också ner några hundra ord, och det är alltid trevligt. Det är inte så mycket, men bara att jag finner ro nog att slå igång ordbehandlaren när det inte är söndag är en liten seger.
    Jag räknade ihop antalet ord jag skrivit hittills och med min prolog så ligger jag på 27000 ungefär. Något som jag är rätt nöjd med. Jag har inget riktigt mål, men jag skulle uppskatta att jag kommer hamna någonstans runt 200000 ord när det hela är klart. Men det är inget mål jag har utan bara en gissning.
    Den stora utmaningen är nog att inte bli allt för distraherad av någonting annat utan att försöka fokusera på att skriva det här nu, och än så länge går det bra.

Mama

Titel: Mama
Regissör: Andrés Muschietti
År: 2013
Skådespelare: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier m.fl.

Jag har precis kommit hem från stadens lokala biograf, där jag har sett mitt livs första skräckfilm på bio. Filmen i fråga var Mama, som dessutom hade premiär på biografen denna kväll. Så alla fyrtio sittplatserna i salongen var fyllda. En liten, välfylld, biograf har också sin charm.
Men nåväl.
    Filmen handlar om ett ungt par, Lucas och Annabel, som tar hand om Lucas brorsdöttrar vilka har levt tillsynes ensamma ute i en stuga i skogen de senaste fem åren. Barnens föräldrar är döda och Lucas vinner en juridisk strid mot barnens andra släktingar efter det att barnen hittats. Dock så visar det sig ganska snabbt att det är ytterst tveksamt om barnen verkligen klarat sig ensamma de senaste åren och frågan är om de nya fosterföräldrarna bara fått med sig två barn hem? Svaret på den frågan är väl egentligen ganska självklar, och snart börjar måga märkligheter inträffa och fosterföräldrarna inser snart att de är indragna i en kamp mot något de inte förstår.
    Handlingen är väl egentligen ganska ordinär tycker jag. Dock är det alltid något extra skrämmande med barn som hoppar och rör sig i konstiga vinklar och som dyker upp där man inte tror de skall dyka upp. Det var nog nästan det som jag tyckte var obehagligast med filmen. Filmen följer dock mallen för skräckfilmer, utom möjligtvis en liten twist på slutet. Men det märks att filmen inte är gjord för att bana ny väg, utan för att försöka göra någonting redan befintligt bra. Något som filmer dock lider litet av är vad jag vill kalla Evil Dead fenomenet (detta är någonting som filmen Evil Dead inte var först med, men det blev väldigt uppenbart i den filmen). Det är de väldiga kontrasterna och snabba skiftningarna mellan dag och natt. Man vet att när det är dag händer det inget oväntat, och vice versa. Av någon anledning så händer det flera gånger att karaktärer beger sig ut i fullt dagsljus, men när de når sitt mål är det kolmörkt. Natten kommer uppenbarligen fort och man blir ju fundersam varför karaktären valt att gå in i det där, redan från början, skumma stället mitt i natten.
   Skådespelarinsatserna är goda. Barnen spelar bra och är trovärdiga. Nikolaj Coster-Waldau (Tänk Jaime Lanister i Game of Thrones) gör ett okej dagsverk. Det saknas dock något och jag vet inte om det är hur hans roll framställs i manuset eller om det är hans insats som är problemet, men på något sätt känns han litet otrovärdig. Det hela vägs dock upp av Jessica Chastains insats. Hon spelar Lucas flickvän och är någon slags rockigt gothbrud, eller något i den stilen. Det är dock något som inte alls känns trovärdigt och som inte alls passar in. Det känns som om det är påklistrat henne för att hon skall framstå som en ofrivillig fostermamma. Dock så räddas det hela upp av Chastains gestaltning av Annabell. Hon spelar rollen bra och med engagemang. Så ett plus i kanten för henne. Jag har inte lagt märke till Chastain innan, men nu skall jag definitivt hålla ett öga på henne i fortsättningen.

Så vad skall jag då ge Mama för betyg. Jag lutar mellan en trea och en fyra. Men eftersom jag sett så många genomusla skräckfilmer i mina dar så var den här många resor bättre. Så jag ger den en: MMMM

Svärdens väktare - Nekromantikerns krig. 1. Debut

Titel: Nekromantikerns krig. 1. Debut
Författare: Nick Perumov
År: 2012
Förlag: Coltso/Ersatz
Översatt från ryska (originalspråk)

Nekromantikerns krig är den åttonde boken i serien Svärdens väktare. Serien inleddes med böckerna Diamantsvärdet och Träsvärdet 1 och 2 och sedan 2006 har det kommit ut ungefär en bok årligen i serien.
Författaren Nick Perumov är en rysk författare och här i Sverige är han kanske mest känd som författare av Mörkrets ring, en fristående uppföljare på Sagan om ringen. Tyvärr har bara den första av tre böcker i den serien släppts på svenska än så länge.
    Men låt oss nu koncentrera oss på den här serien. Eftersom jag inte har skrivit något tidigare om böckerna så lämpar det sig med en kort sammanfattning vad de andra böckerna handlar om, istället för att enbart recensera hela boken.
Litet kortfattat kan man säga att Svärdens väktare verkar handla om en episk kamp mellan olika gudar om makten över verkligheten. Jag skriver verkar handla om, eftersom man som läsare inte riktigt får veta vad det egentligen är som händer, även om man får litet fler pusselbitar i varje bok. Bokens huvudrollsinnehavare är den avhoppade magikern Fess som hastigt och lustigt hamnar i händelsernas absoluta centrum när han i början av serien hamnar på kejsarens sida i en kamp mot magikerna i den värld där de lever. Dock så visar sig denna kamp bara vara en liten (om än så viktig) del av ett större händelseförlopp som äger rum i flera olika världar. Men kort sagt kan man säga att Fess råkar komma i besittning av två oerhört kraftfulla svärd, som är eftersökta av både människor men kanske främst gudar. Fess slungas dock iväg till en annan värld där han med tappat minne blir lärjunge till en nekromantiker, vilket han själv också blir. Som nekromantiker råkar dock Fess traslla in sig i en kamp mellan de ljusa krafterna och något som kallas Västermörkret, vilket är en oerhört destruktiv kraft som hotar att förinta hela denna värld. Västermörkret behöver dock en förintare till hjälp, och Fess är en av dess största kandidater.
    Låter det rörigt? Det borde det, eftersom jag nu sammanfattat flera böcker i bara några rader och dessutom utelämnat en massa. Förrutom Fess får man följa en rad andra personer som också trasslat in sig i denna kamp, eller som rentav försöker styra händelseförloppet.
   Vad jag tycker är intressant med den här serien är för det första Perumovs skrivteknik. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det är. Men jag finner det lättläst och medryckande. Det är inte krångligt att läsa och när man läst en sida så vill man bara fortsätta till nästa.
    Det andra jag gillar är osäkerheten. Särskilt i början av serien förstår man nästan ingenting vad som händer. Man får alltså försöka klura ut vad allt handlar om, och även om man får fler pusselbitar längre fram, så blir också perspektiven större, så man förstår fortfarande inte helheten och många av karaktärernas motiv förblir en gåta.
    Det tredje jag gillar är det episka perspektivet. Det är bara något särskilt med gudar, drakar, magiska svärd och sådant. Jag blir inte såld bara någon har med dessa ingredienser, men gör man det på ett bra sätt så blir det kanon.

Något som jag däremot tycker mindre bra om är att man valt att ha med kyrilliska bokstäver (särskilt i de första böckerna) på vissa utrop och namn. Jag tycker det enbart är dumt eftersom man inte har en aning om hur de skall uttalas om man inte slår upp det i en bok. Det blir bara konstigt och underligt och man undrar vad det egentligen skall stå där som man missar.
   En annan sak är att det ibland finns tendenser till inkonsekvent översättning. Det är ingen katastrof, som det kan vara i vissa andra böcker. Men ibland blir det rörigt och man vet inte om dvärgar och gnomer är samma sak eller om det finns någon skillnad, eller om det bara är översättningsfel. Så det  borde man
jobba litet mer på. Men det är bättre i de senare böckerna.

Så hur skall jag bedöma den här serien? Den är faktiskt rätt bra och gillar man klassisk fantasy så skall man absolut läsa den. Böckerna är också relativt jämna och det känns som om ingen av dem sticker ut vare sig positivt eller negativt. Det är därför svårt att bedöma böckerna var för sig, utan jag vill ge ett samlingsbetyg för dem alla och so far är det en MMMM.

Filmbesvikelse - uppdatering

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur besviken jag var att inte Mama skulle komma till biografen i Falun. Men nu har uppenbarligen någon bestämt sig för att lindra min besvikelse. Så på fredag har filmen premiär och då blir det att gå på bio!!

Att teckna. Del 1

Idag var jag och inhandlade några färjpennor på Klas i Sjön. Jag har alltid gillat att teckna, men jag har aldrig vartit särskilt bra på det och sällan tagit mig tid till att sitta ner och öva. Däremot har jag tyckt det varit roligt när jag väl gjort det. Jag tror inte heller i framtiden kommer göra det särskilt ofta, men däremot skulle jag nog kunna göra det oftare än jag gör det nu.

På bilden ovan ser man den skiss jag håller på med nu. Det är egentligen bara avritat från en redan befintlig bild, men jag tänkte göra om den litet, eller göra en parafras på originalet som det heter.
Min tanker är att det är en väg som slingrar sig fram genom en mörk, kuslig skog. Vägen skall vara uppbyggd av gula stenar i förfall. Min tanke är att man skall tänka på The yellow brick road från Oz när man ser bilden, och det skall vara från en plats där den annars så prydliga vägen är i förfall och landskapet inte alls är kantat av gröna ängar och skogar.
   Det är tanken, och vi får se hur jag lyckas förvalta min idé i praktiken.

Iron man 2

Iron man 2
Regissör: Jon Favreau
År: 2010
Skådespelare: Robert Downey Jr. Gwyneth Paltrow, Don Cheadle m.fl.

Den andra filmen om Iron man tar vid där den första filmen slutade. Tony Stark har berättat att han är Iron man och hans gärningar har lett till fred i stora delar av världen. Men konkurrenter försöker kopiera teknologin bakom Iron man-dräkten vilket givetvis leder till problem, och särskilt en person som har en koppling till Starks familj. Samtidigt litar inte den amerikanskea militären på Stark, särskilt inte eftersom hans livsstil lämnar mycket att önska, och de försöker själva komma över teknologin bakom dräkten.
 
Helt ärligt så är nog inte handlingen den bästa i den här filmen. Det känns faktiskt litet oengagerande och det är nästan så jag känner att kampen mot huvudantagonisten inte är det mest primära med filmen. Det jag istället fann mer intressant är kopplingen till SHIELD och de andra av Marvels superhjältefilmer. Iron man 2 känns faktiskt mer som en upptakt till The Avengers.
    Men även om storyn kanske inte är den bästa så är Tony Stark en intressant karaktär och Downeys gestaltning av denne är det som lyfter hela filmen.
Filmen får en knapp MMM av mig.

Filmbesvikelse

Jag kikade litet på SF:s hemsida här idag för att se om filmen Mama skall visas här i Falun.
Men så vitt jag kan se så ska den inte det. Det är riktigt dåligt att man bor i en ort där inte allt visas. Det är nästan så jag skulle vilja bo i Sthlm eller någon annan större ort där utbudet är mycket bättre.
Det var ju knappt de ens tog hit en sådan bra film som Les Misérables.
  Jag kan ju förstå att de bara vill visa filmer som kan dra mycket publik. Men hur svårt kan det vara att visa varje film åtminstone några gånger i veckan? Jag menar idag med den digitala tekniken är det väl ingen större konst att ordna fler kopior. Istället för att visa samma film femtioelva gånger inför nästan tomma sittplatser kan de väl variera litet så att de visar någon annan film istället. Eller varför inte ha en "udda film-dag" en dag då de bara visar filmer som annars inte visas.
   Jag menar, ingen förlorar ju på att utbudet ökar.

Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är självklart inget påhopp på er som läser detta, utan enbart titeln på den senaste deckarromanen jag läst. Den är skriven av brittiskan Belinda Bauer (Hon kan vara sydafrikanska också, Bauer låter onekligen litet holländskt) och det är hennes tredje bok, men det första som jag har läst av henne. De tidigare delarna handlar dock om samma personer, så vitt jag förstår.

Berättelsen utspelar sig någonstans ute på den engelska landsbygden. I en ort, som tidigare varit utsatt för tragiska händelser så börjar plötsligt barn att försvinna. Det enda spåret efter dem är en post-it lapp där meningen "Ni älskar dem inte" (Eller Du älskar henne inte, eller någon variant på detta; allt efter situation) står. Polismyndigheten rycker in men lyckas inte stoppa kidnappningarna, eller ens hitta något avgörande spår). Polismannen Jonas Holly, som tidigare förlorat sin fru i ett morddrama där han själv höll på att stryka med, kommer då tillbaka från sin långvariga sjukskrivning och dras med i händelseförloppet. Även ett flertal av ungdomarna i området dras med, däribland den unga Steven som även han några år tidigare höll på att bli offer för en massmördare. Var och en på sitt håll försöker spåra upp kidnapparen och försöker hitta barnen innan det är för sent.
    Jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer om själva storyn, för om man skalar ner den till sin innersta form så är det en klassisks deckarstoryn. Men dock tycker jag den här boken har en del egenskaper som gör att innehållet lyfter sig i jämförelse med andra deckarromaner.
För det första så känns världen levande. Även om det är ett helt nytt avstamp så ges många hintar om det som hänt tidigare i huvudpersonernas liv,vilket jag antar behandlas i de tidigare böckerna. Detta fungerar faktiskt förvånandsvärt smärtfritt för mig som inte läst de tidigare böckerna. För det skapar en atmosfär av en viss ovisshet hos mig. Man vet inte allt och får fundera på hur saker hänger ihop, och det är spännande och ganska realistiskt. För vem förstår allt man råkar ut för och hör varje dag? Nej man får ju pussla ihop allt efter eget huvud. Ibland blir det rätt och ibland (oftast?) förstår man allt helt fel. Men det är den egna hjärnan som måste arbeta och man får verkligen försöka skapa sig en förståelse.
    Den andra saken jag gillar är de olika perspektiven. Boken skiftar tätt mellan de olika huvudrollsinnehavarna, och ibland får man toill och med följa någon som bara är en bifigur i sammanhanget. Dessa delar är egentligen helt onödiga, men de är så korta att de blir mer som en välbehövlig paus från de stora händelserna. Ungefär som om man för ett ögonblick byter kameravinkel i en film för att man vill fokusera på någonting annat en liten stund.
   Den tredje saken jag vill lyfta fram är att trots att det är en tämligen "normal" story så blir det inte uppenbart klycheaktig. Det läggs inte ut ovanligt många vilseledande ledtrådar. Vissa författare kan ju göra detta till absurdum. Bara för att läsaren inte skall veta varken ut eller in. Men här tycker jag det ligger på helt rätt nivå.
   Den fjärde och sista saken är (för mig som inte läst de tidigare delarna) storyn i storyn. Låt mig förklara: Huvudberättelsen är kidnappningshistorien, men det finns också en annan historia mellan några av huvudrollskaraktärerna som är minst lika intressant och det är nästan så att det är den historien som tar över och som jag personligen finner mest intressant i slutänden. Jag tänker inte spoila någonting, så jag nöjer mig med det.

Vad tyckte jag då var minde lyckat? Som den obotlige realisten jag är så kanske jag stör mig litet på polisens  tillsynes inkompetenta arbete och kidnapparens helt fantastiska tur att aldrig bli sedd (men hej, vad skulle det annars bli för historia?). Annars så är det en bra berättelse. Jag fann den intressant och spännande. JAg hade gärna suttit ner med någon som också precis hade läst den och diskuterat, för när man inte i klartext får alla svar när man läst sista sidan, så kan det vara kul att höra hur en annan har uppfattat det hela.
MMMM

   

Filmer att se våren/sommaren 2013

Jag kikade litet på SFs hemsida nu idag och kollade på vilka filmer jag är sugen att se nu under våren och sommaren.
Först ut är Mama:

En skräckfilm som Guillermo del Toro (Pans Labyrint, Hellboy 2) varit inblandad i. Den verkar rätt okej även om den inte fått så höga betyg på IMDb. Den handlar iaf om några barn som hittas i en stuga där de verkar ha levt ensamma i flera år. Barn är alltid läskiga i skräckfilmer så det blir säkert bra. Den har iaf premiär den 3:e april.

Den 24:e april har Iron man 3 premiär.

Jag har skrivit så mycket om Iron man tidigare. så jag behöver nog inte skriva så mycket mer. Men jag måste bara se till att se 2:an först.

Den 10:e maj blir en spännande dag. Då har först Star Trek: Into darkness premiär.

Remaken/rebooten av det klassiska Star Trek får sin andra del. Det verkar bli mycket action och få lugna minuter. Jag tycker egentligen inte om det, för jag uppskattar tv-avsnitten där karaktärerna för hetsiga diskussioner om tolkningen av prime directive eller vad det nu må vara. Men det kanske inte passar sig för en film. Men vi får se. Det skall iaf bli intressant att se vad J.J Abrams har kokat ihop. Kanske blir det en försmak av vad vi får se i Star Wars VII?

Men samma dag har också en annan remake premiär. Nämligen den på Evil Dead.

Den filmen har massor att leva upp till om den ens skall närma sig den klassiska filmen. Men jag har inga förväntningar alls så det kan ju bara bli bra då. Men det är också ngt vi får se.

Den 26 Juni har ännu en reboot premiär. Nämligen den om Stålmannen. Man of Steel.

Jag har aldrig varit någon riktig Stålmanenfantast. Så det skall bli skoj att se vad de kan göra med honom. Förhoppningsvis blir den litet mörkare än de andra filmerna. Kanske någonting i stil med Batman Begins. Då vore det intressant.

Två dagar senare är det premiär för Dumma mej 2.

Jag tyckte att den första var överraskande rolig. Så nu har jag en del förväntningar på del två. Fast jag hoppas att jag kan hitta ngn att gå och se den med. För de andra filmerna kan man ju gå på själv, men det känns skumt att göra så med den här. Haha!

Slutligen så har vi The Lone ranger (3:e Juli)

Trailern är hyggligt bra, men med Johnny Deep och Helena Bonham Carter så kan det ju inte gå helt fel.

Förhoppningsvis visas de flesta av dem här i Falun och även om det antagligen kommer bli senare än de datum jag angivit så känns det som en seger om de bara visar bra filmer här i stan.

Förutom dessa så är jag säker på att det går mycket annat bra också. Så tips på bra filmer är så klart välkomna. Jag är litet för instängd ibland. Hade det inte varit för ett tips hade jag exempelvis aldrig gått och sett på En oväntad vänskap, som jag tycker är en av de bästa filmer jag sett. Så tack för det tipset! (nga månader i efterskott).