Bakom stängda dörrar

Bakom stängda dörrar (Dans la maison)

Regissör: Francois Ocon

År: 2012 (Svensk premiär 2013)

Skådespelare: Fabrice Luchini, Ernst Umhauer, Kristin Scott Thomas

Längd: 105 minuter

I torsdags såg jag den franska filmen Dans la maison (som av någon outgrundlig anledning döpts till Bakom stängda dörrar på svenska, vilket är konstigt eftersom filmen till och med heter In the house på engelska. Jag tycker den svenska titeln lägger in mer innebörd i filmen än den relativt anspråkslösa franska titeln).

Filmen handlar om franskläraren Germain som tar emot berättelser från sin elev Claude Garcia som han sedan läser upp för sin fru. Berättelserna tar sitt avstamp i Claudes relation till en annan elev; Rapha. Claude är fascinerade av Raphas tillsynes vanliga medelklassliv och försöker nässla sig in i hans familj och hus. 

   Germain blir i sin tur fascinerad av Claudes berättelser och ser i honom en talang som han själv saknar och beslutar sig för att hjälpa Claude och uppmuntrar honom att fortsätta skriva. Detta leder till att Claude fördjupar sin relation till Raphas familj till den grad att nya motiv till Claudes fascination för familjen börjar träda fram. Samtidigt blir Germain allt mer engagerad och det får som konsekvens att han bryter mot reglerna för att Claude skall fortsätta skriva.

   Det hela blir dock mer okontrollerbart och till slut tappar Germain kontrollen över både sitt jobb och sitt privatliv.

Själva storyn på den här filmen är det inge fel på. När jag läser vad jag skrivit här ovan så tycker jag personligen att det måste gå att göra någonting bra av det hela. Men tyvärr så tycker inte regissören det.

   Filmen börjar dock väldigt lovande, och jag gillar verkligen dialogerna och relationen mellan Germain och hans fru. Den är i och för sig väldigt akademisk, men den känns levande och båda personerna har sina egna problem som de vädrar med varandra. Jag tycker det är en rätt trovärdig bild som målas upp av deras relation. 

   Sedan kommer Claude in i bilden och till en början känns de intressant och man bara väntar på vad som skall hända. Claudes beteende i Raphas hus känns, och är, creepy. Som tittare sitter jag bara där och väntar på att allt skall eskalera och jag funderade på hur Germain skulle hantera det hela. Men det som händer är att Germain blir uppsugen av berättelsen och glömmer bort verkligheten till den grad att han bryter mot skolans regler för att få Claude att fortsätta skriva. Det hela är väldigt klumpigt framställt och man bara sitter där och tänker: "Oj, varför gjorde han så? Var det verkligen motiverat?" Claudes beteende är i och för sig ganska obehagligt, men det får inte de proportioner som i alla fall jag hade trott, och kanske hoppats, det skulle få. En enda gång kände jag att "nu börjar det ta sig", men det visar sig ganska fort vara en påhittad historia som Claude lämnar in.

    Jag vet inte varför. Men någonstans saknas trovärdigheten och jag blir aldrig engagerad.

Filmen har också problem med vad den skall fokusera på. Det blir ett väldigt hoppande mellan olika saker att den känns som om den inte täcker in någonting bra. Den försöker beskriva relationen mellan Germain och hans fru, på Germain och Claude, Claude och Rapha, Germain och Rapha, Claude och Raphas familj, Germains frus konstintresse och slutligen hur Germain hanterar det han läser och kanske också Germains förbjudna begär. Det blir för mycket och det känns som om man borde ha skippat ungefär hälften och sedan fokuserat mer på resten.

    Jag tänker fortfarande på, och förstår nog fortfarande inte, Claudes motiv till det hela. I en scen i slutet får man förståelse för varför Claude vill se hur ett vanligt liv ter sig. Men frågan är varför han tar till de metoder han gör och varför han väljer ut dem han gör.

Skådespelarinsatserna är efter omständigheterna bra. Men jag har väldigt svårt för vissa av karaktärerna. Claude är väldigt märklig, och jag finner inte den karaktären trovärdig för fem öre. Han känns allt för konstig. Germain och hans fru gör väldigt konstiga saker var för sig och relationen mellan Claude och Germain är tidvis väldigt underlig.

Så vad ska jag då ge den här filmen för betyg? Jo det känns som det blir en: MM. 

Ska man göra en psykologisk thriller så måste man fokusera mer än vad regissören gjort i den här filmen. Den är litet för spretig och karaktärernas beteenden är för orationellt. Jag vill också bli engagerad på ett positivt sätt. Det blev jag inte.