Återsett: Iron man

Säger man återsett?
Jag vet inte. Jag kommer osökt att tänka på engelskans begrepp review. Men det används ju mest som motsvarighet till svenskans recension. Ibland skall man kanske inte krångla till det. Jag har helt enkelt sett Iron Man igen, en film som jag sett förrut. Frågor på det?
Nä, vad bra.

Jag har sett Iron Man igen (Ja vi har förstått det nu).
Det är faktiskt en rätt bra film och mycket av det beor på att  Ronbert Downey Jr. gestaltar Tony Stark på en väldigt bra sätt. Att spela en karismatisk miljonär som dessutom råkar bli en superhjälte är inte det enklaste och det är väldigt lätt att spela över (eller också under). Men i det här fallet hittar han rollen direkt, vilket gör att alla pusselbitarna faller på plats och hela filmen lyfter. Filmen är så pass gammal att jag inte tänker göra någon utförlig recension på den, utan jag nöjer mig med att ge den MMMM.

Istället tänkte jag skriva litet om andra skådespelare som verkligen hittat karaktären i de roller de haft. Jag tänker ta upp två exempel från samma filmserie och sedan visa ett klipp på dem tillsammans.

Den första jag vill ta upp är Martin Freeman och hans tolkning av Bilbo Bagger. Jag måste säga att jag är litet tveksam till när man byter skådespelare från en film till en annan. Men det är klart att Ian Holm inte kan spela den mycket yngre Bilbo i The Hobbit. Dock så blev jag väldigt överraskad åt det positiva hållet när jag såg Martin Freeman. Han var som klippt och skuren för Bilbo-rollen. Nu skulle jag inte kunna tänka mig någon annan som skulle kunna spela den lika bra. Hans kroppsspråk är så hobbit-likt (Hobbit-likt? Ska jag inte säga Hob-likt? Iom de två svenska översättningar som finns och alla svengelska uttryck som finnsa är jag inte säker) att man direkt finner honom trovärdig. Utseendet är även det perfekt och utstrålningen är även den trovärdig. Det är inte alltid en skådespelare kan hitta rollen, trots att alla förutsättningar är uppfyllda, jag tror det har något med helhetsintrycket att göra. Min tandläkare sade till mig härom dagen att om alla tänder ser helt perfekta ut så kommer inte helhetsintrycket att se naturligt ut. Så det handlar om att få helhetsintrycket att vara naturligt, och det är något som Freeman verkligen lyckas med.

Mitt andra exempel är således också från Sagan om ringen filmerna, och jag tror att ni kan gissa redan nu vem jag tänker på.
Jo Andy Serkis gestaltning av Gollum. Redan i de första filmerna så var han fantastisk. Trots att det är en animerad karaktär så förde Serkis in så mycket av sin personlighet i rollen (se gärna det extra material som finns tillgängligt från de första filmerna) att Gollumkaraktären förändrades till att bli mer lik Serkis skådespeleri. Det är helt fantastiskt och den inlevelse som Serkis visar när han spelar Gollum är svåröverträffad. Man måste också inse att han bar massa elektroniska maniklar på sig när han spelade rollen och att under sådana förutsättningar kunna leva sig in i det kan inte vara lätt. Men tack vara denna inlevelse och sin skicklighet gjorde han att Gollum blev en karaktär som man som åskadare verkligen kunde känna med och som trots att den var helt animerad på något sätt blev verklig ändå.

Tillsist videoklippet som jag lovade innan. Det är från Bilbo, och det är höjdpunkten i filmen. Nämligen när Bilbo stöter på Gollum i dennes grotta. Se och njut av skådespelarinsatserna om ni inte gjort det redan:
Riddles in the Dark

Nästa projekt

Det är litet stiltje på fantasyfronten för mig just nu. Men å andra sidan är det bra att jag utforskar andra stilar litet mer. Jag märker att jag lär mig bra mycket av att läsa annat och konstigt nog lär jag mig mest av att läsa dåliga böcker, för då inser jag hur jag själv inte skall göra. Men sedan återstår det att se om man klarar av att undvika de värsta fallgroparna i praktiken. 

   Nu blir det iaf en deckare/thriller igen. Det är mer lovande än den förra jag gav mig på, så jag håller tummarna det fortsätter i samma stil.

Altered Carbon

Det här kommer att bli en av de svåraste bokrecensioner jag ngnsin har skrivit. Varför?
Jo jag började läsa Altered Carbon för mer än ett år sedan. Jag kom ungefär till hälften sedan kom det annat emellan och boken blev liggande. Men för ngn vecka sedan så kom jag på andra tankar och bestämde mig för att läsa klart den. Att återuppta en bok är alltid litet svårt, för jag hade glömt bort en del karaktärer och del detaljer. Så vissa saker blev inte så självklara som de skulle kunna vara om jag hade läst boken under en kortare tidsrymd. Men nu är den i alla fall utläst, och här är mina tankar:

(Jag länkar två versioner av framsidan mest för att jag tycker den högra är cool. Det är också den som är på den version av boken jag läst).

Altered Carbon är en Science-Fiction roman som utspelar sig någon gång på 2400-talet. Det är en tuff värld där det finns möjlighet att spara sitt medvetande i datorer och sedan ladda ner det till nya kroppar. En möjlighet som gör att de förmögna har närapå halvguds-status (iaf hos dem själva) pga att de har möjlighet att ha flera kopior av sig själv och ett back-up system som gör det närapå omöjligt för deras medvetande att dö.
Det är till den jorden som huvudpersonen Takeshi Kovacs anländer. Kovacs som är från en annan planet laddas ner i en kropp för att han skall hjälpa en av dessa "halvgudar" att förstå varför han tillsynes utan anledning verkar ha tagit sitt liv (när medvetandet förs över till en ny kropp så är det bara back-upen från det senaste spartillfället som förs över, vilket gör att de sista timmarna av den förra kroppens liv oftast inte finns bevarade). Kovacs som är en fullfjädrad agent med många strängar på sin lyra och mycket våld och död bakom sig tar sig an uppdraget och det hela kommer att utveckla sig till en snarig historia som är fylld med våld och framtida teknik.

Bokens story är rätt intressant och karktärerna är i stort bra skildrade. Jag gillar huvudpersonen som inte alls är någon ängel, om man säger så. Det är bara bra om det är litet skitigt och dammigt (om man säger så). Men det jag har problem med är att det ibland blir litet väl snårigt med alla kroppsbyten och tekniska detaljer som blir litet väl snårigt. Det är knappt jag hänger med ibland när det blir litet för många kopior och dialoger med sig själv.
Men överlag är det en bra bok. Jag är inte något överdrivet fan av sådana här SF-romaner men boken är bra och storyn intressant så jag ger den en stabil. MMM  

Litet fler böcker

Litet mer "shopping". En del saker till mig, och en del till systerdöttrarna. Det är alltid kul med saker som skall makuleras bort. För egen del ser jag mest fram emot Albert Speer-biografin (när jag nu skall hinna med den). 

Att ändra sina planer

Ibland har jag en plan när jag skriver. Men det är ingenting som man får betrakta som hugget ur sten. Här precis så tog jag spontant kol på en karaktär som jag byggt upp en del av storyn på i min berättelse. Det kommer skapa en del problem för mina planer då jag helt måste ändra dem. Men det är litet av charmen också. Inte ens jag själv vet hur det här kommer sluta. Låt mig förklara: Det kommer inte påverka den huvudsakliga berättelsen. Men vägen dit kommer att bli i en annan riktning än den jag hade tänkt. Men det kommer bara bli kul. Poängen är nog att inte vara rädd för att ändra dina planer. Det är sådant som bara kan leda dig frammåt. Blir det helfel kan man alltid backa och göra om.

Dags för en ny bok

Nu är det dags att hitta ngt nytt att läsa. Vi får se vilken jag är sugen på att påbörja (eller i vissa fall avsluta).

Altered Carbon (boken med knäet) är en bok jag påbörjat för över ett år sedan, så jag tror att det borde bra om jag kunde avsluta den. Men jag är ändå sugen på Snuff och Ni älskar dem inte och Gardens of the Moon, och Abercrombie eller... Åhh....

Drömfångare

Som jag skrivit flera gånger så har jag den senaste tiden läst Drömfångare av Stephen King.

Det är den första King-romanen jag gett mig på så jag var väldigt nyfiken på hur denne litterära gigant egentligen skriver. Jag måste säga att jag har blivit positivt överraskad, för jag trodde att King skulle vara litet mer långrandig i sina beskrivningar, särskilt eftersom hans romaner är långa. Men så uppfattade jag inte honom utan jag tycker läsningen av den här boken har flutit på väldigt bra och det har inte alls varit kämpigt att läsa, utan tvärt om.
    Boken handlar om fyra gamla barndomsvänner som beger sig ut på sin årliga jaktvända i en stuga i skogen ute i den amerikanska delstaten Maine (En vän har berättat att nästan alla King-romaner tydligen utspelar sig där). Där hamnar de hastigt och lustigt mitt i en konflikt mellan ett kraschat utomjordiskt rymdskepp och den amerikanska militären. Allt går givetvis på tok och de lyckas bli smittade av något slags halvmedvetet virus och deras enda räddning är något otippat deras eget förflutna. Låter det rörigt?
   Ja något rörigt kan det låta, men det fungerar faktiskt för det mesta väldigt bra. Tempot i historien är bra och om man bortser från det faktum att ett kraschat rymdskepp är något orealistiskt och kanske litet väl påtagligt så är det en intressant och spännande berättelse.
Karaktärerna är dock kanske litet väl stereotypa och huvudpersonerna är kanske liiitet väl okaraktäristiska ibland. Låt mig förklara: De beskrivs visserligen olika och har olika attribut, men jag tycker ändå att det egentligen inte är någon större skillnad på barndomskaraktärerna eftersom alla är tämligen godhjärtade (det är iofs en stor del av poängen) men det hade nog inte skadat med litet mer variation hos dessa.
 
Slutet är oftast den del där alla trådar knyts ihop. Detta oavsett om det är en bok, en film eller ett spel. Så är även fallet här. Men varför poängterar jag detta uppenbara faktum? Jo, i de King-filmer jag sett så har jag ofta varit besviken på slutet. För i många fall så är ovissheten om vad som händer det som gör spännungen för mig, och när man sedan får reda på allt så kan jag bli litet besviken över svaret. I Drömfångare så är slutet bra. Jag blev inte besviken, även om jag gärna hade sett något mer... episkt. Men det är helt okej.

Så vad får Drömfångare för betyg? Eftersom jag sällan läser den här typen av böcker och aldrig läst ngt av King tidigare så är jag medveten att jag är fångad av nyhetens behag. Så det pendöar mellan en tre eller en fyra. Men för att jag blev litet förtjust över boken så är jag generös idag.
MMMM

Nga korta saker

I går kväll läste jag äntligen ut Drömfångare. Så idag skall jag fundera över vad jag tyckte om den egentligen.
Så en recension är att vänta.

Jag skickade dessutom iväg prologen på en sak jag skriver till en kompis igår. Det ska bli intressant att få hör nga reaktioner på det. Jag är inte helt nöjd, för den är litet högtravande, men det är ju sådant man kan justera tids nog.

Oz the great and powerful

Idag var jag på bio och såg 3D-versionen av Oz the great and powerful.

Filmen är en förhistoria till den gamla klassikern och handlar i stort om hur trollkarlen Oz kom till landet med samma namn och blev den han är. Filmen ger oss också bakgrunden till situationen i Oz och hur häxorna blev som de är i den gamla rullen.
   Det är fina och sagolika miljöer i filmen och det märks att det är Disney som ligger bakom det hela. Men det är på ett bra sätt och världen är både färgglad och stundtals sorglig. Kontrasterna mellan ljus och mörker är påtagliga, och om det ngn gång finns en gråzon mellan dessa båda ytterligheter så är den raskt undanstökad. Ibland är det ganska skönt att veta att ljus är ljus, gott är gott och så vidare.

Filmen är gjord av Sam Raimi, som har en gedigen lista av filmer bakom sig och eftersom han styr trådarna så har givetvis Bruce Campbell (Evil Dead/Army of Darkness) en liten roll. Vilket alltid är trevligt. Men bland  huvudrollsinnehavarna så ser vi James Franco (Han som spelar Harry Osborn i Spindelmannen) som Trollkarlen, Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams som häxorrna och dessutom medverkar Zach Braff som mestadels röstskådespelare. Jag säger mestadels, för han har en liten roll i början av filmen också. För precis som i orginalet så blir de personer han möter i sin omgivning (i Kansas givetvis) figurer i Oz. Men på något sätt blir det inte lika påtagligt i den här filmen som det är i orginalet. Varför vet jag inte. Men kanske är det för att det är fler karaktärer i den här filmen än det är i orginalfilmen.
   Skådespelarinsatserna är för det mesta stabila. Av någon anledning fastnar jag dock inte för Kunis som jag inte riktigt tycker passar in i som den rollfigur hon har. Så hon får inte godkänt.

3D-effekterna i filmen är bra. Introt till filmen är nog den bästa 3Dn jag någonsin sett. Vilket är fint. Endast vid några panoramascener blir skärpan litet oklart. Men det känns som om filmproducenterna blir bättre och bättre på att använda 3Dn, och den skeptisism jag haft och fortfarande har mot just 3D har nog fått sig en liten törn idag.

Men hur är då filmen? Ja sådär måste jag säga. Det händer något nästan hela tiden, och filmen blir inte seg. Men det tar sig inte riktigt. Det känns som om det är något som saknas och kanske är det för att det är en förhistoria där pusselbitarna måste passa ihop på slutet som gör att det hela inte riktigt tar sig.
Men det är ingen dålig film utan jag satt där och njöt av färgerna och hela Oz medan den ganska förutsägbara storyn rullade på. Har vi sett det sista av Oz? Utan att veta om någon uppföljare är planerad skulle jag tro att vi inte har det. Det finns massor att bygga på och det kommer Disney säkert att göra (Om de nu har rättigheterna att göra det).
Så Oz får en stabil MMM av mig.

Thor

Eftersom jag ligger hopplöst efter när det gäller supehjältefilmerna så är det en del av dem jag inte har sett. Men det försöker jag råda bot på så gott jag kan, och idag blev det att se Thor.

Bland skådespelarna syns Anthony Hopkins, Stellan Skarsgård, Natalie Portman, Tom Hiddleston och Chris Hemsworth, den sistnämnde som Thor och Hiddleston som Loke (Loki).
Det här är egentligen en ganska förutsägbar rulle. Skådespelarinsatserna är i stort okej. Hopkins får ingen chans att briljera, Hemsworth har en ganska otacksam hunkroll som de borde lagt in litet mer djup i. Den ende som riktigt är bra är Hiddlestons gestaltning av Loke som är riktigt fin.

Så vad blir betyget för den här filmen? Den står ju inte ut och inte heller faller den igenom.
Så det får bli MMM

Kapitelrubriker och sol

Jag förstår verkligen inte varför kapitelrubrikena i den King bok jag håller på att läser konsekvent hoppar över alla å:n ä:n och ö:n och lämnar en glugg där istället. So far it makes no sense. Den enda parallell jag kan dra är att personerna i boken tappar tänder och att det då blir gluggar. Men kopplingen mellan dessa är nog ganska tunn än så länge. Men vi får se vad som dyker upp längre fram. Kanske får jag en förklaring.

Idag är det sol och fint. Perfekt för att vara ute och ha det fint.
Men jag skall nog sitta inne och lära mig spela som Protoss istället.

Heart of the Swarm

Idag har jag inhandlat, installerat och spelat litet Star Craft 2: Heart of the Swarm.
Stabilt spel och Blizzard visar att de som vanligt levererat högklassiska filmsekvenser i sina spel. Det enda man dock kan störa sig litet på är de tämligen sexistiska dräkterna de kvinnliga karaktärerna bär. Nog borde man ha kommit litet längre än så?

I vilket fall som helst har jag spelat nga uppdrag på kampanjen nu. Jag har alltid haft svårt för Zergs, men jag lär väl sätta mig in i hur de fungerar med. Men jag tror det kommer bli kanon.
Sedan skall jag försöka spela mot en kompis på jobbet, men då lär jag få storstryk så jag skall måste försöka öva upp mig litet först. Då blir det att kolla taktik och buildorders på youtube. Men en sak i taget.

Några saker

Efter några intensiva dagar i verkligheten så är det på tiden att jag uppdaterar bloggen litet.
   Här den gågna helgen såg jag klart den första säsongen av Star Trek: DS9, som jag faktiskt aldrig har sett ett avsnitt av innan jag började kika på för ngn vecka sedan.
Vad har jag då för intryck av den första säsongen? Jo egentligen var den nästan som TNG bara det att de var på en rymdstation istället för på ett rymdskepp och att det var andra karaktärer med. Men eftersom jag gillar TNG så hade jag inget större problem med det, men det var bara det att serien saknade sin egen identitet.
Dock så verkar detta ändras rätt mycket nu i den andra säsongen. De två avsnitt jag än så länge sett är litet mörkare och känns mer engagerande än de avsnitt under säsong 1. Så jag är försiktigt positiv att serien kommer bättre till sig.

Annars så har jag och en kompis på jobbet funderingar på att starta upp nga projekt som hör med skrivandet till. Det kan nog bli jättespännande och kul om det går i lås. Men mer om det senare.

Imorgon ska jag nog inhandla StarCraft II: Heart of the swarm. Allt är ju inte bara film och böcker heller. Ibland behöver man spela av sig litet.

Några ord om King

Efter att ha kommit in ungefär 130 sidor i Stephen King-boken jag skrev om häromdagen så är det några saker jag blivit positivt överraskad av.
För det första så är han inte lika beskrivande som jag hade trott. Jag menar, eftersom hans berättelser är så långa hade jag fått för mig att han kunde ägna en sida åt att beskriva färgen på någon obscent  färgad ladgårdsvägg i Tasjkent, eller nått åt det hållet. Men så är det inte. Istället flyter berättelsen på rätt bra, och jag tycker att det för det mesta är intressant, spännande och tidvist äckligt att läsa. Som sig bör med andra ord.

Sedan gillar jag hur han använder paranteser. Han bar en jacka (röd) och en väst (orange). Det är ett bra kompliment till att säga att han bar en röd jacka och en orange väst och fokuserar mer på klädesplaggen i sig  än färgen på dem, vilket kanske det blir om man tittar på det senare exemplet.
Det är intressant att se sådana saker.
   Jag hoppas att jag får fler spännande insikter ju mer jag läser.

Några repriser

Igår var G. över och vi såg på några filmer här hemma och åt popcorn.
Jag hade visserligen sett filmerna förut, men ibland är det kul att återse dem för att se om det första intrycket man fått av dem stämmer.

Vi började se Ted av Seth MacFarlane (killen bakom Family Guy) och med skådespelare som MArk Wahlberg och Mila Kunis.

  Jag tyckte den var rolig första gången jag såg den och överträffade mina små förväntningar. Detta intryck höll i sig även denna gång. MacFarlane är småskruvad och vill alltid ta ut svängarna så mycket det bara går för att ställa allt på sin spetts. Även om han inte gör det lika mycket här som i Family Guy så blir det småroligt. Det glädjer också mitt Star Trek-hjärta att Patrick Stewart har berättarrösten i filmen. Så betyget blir en MMMM.

Sedan har vi The amazing spiderman.

Som ironiskt nog är regisserad av Marc Webb. 
Det här är ju egentligen ganska urvattnat och man frågar sig: Varför en ny reboot? Antagligen har det något med filmrättigheterna att göra. Men i alla fall. Här får vi se samma historia som i Spider-man 1 som kom för några år sedan (eller ganska många om man tänker efter). Men det är på tok för tidigt för en reboot i mina ögon. Skillnaden är att det är en ny ärkefiende och att Peter Parker är något mer tonårsrebellisk än sin föregångare. Men det hela är ändå ganska platt. Jag gav nog filmen en trea första gången jag såg den men nu så får den nöja sig med en MM, för den är inte så imponerande.

Hitchcock

Idag har jag sett Hitchcock, med bland andra Anthony Hopkins, Helen Mirren och Scarlett Johansson i huvudrollerna.

Filmen utspelar sig under inspelningen av Hitchcocks kanske största och mest kända film, nämligen Psycho, och relationen mellan Alfred (Hopkins) och hans fru Alma (Mirren) under denna tid. En relation som får betecknas som instabil.
   Även om det först kan tyckas som att det är inspelningen av filmen som är det centrala i filmen så är det relationen mellan Alfred och Alma som är den röda tråden. Det hela är ganska intressant eftersom Alfred målas upp som ganska osympatisk i sin relation med Alma.
   Skådelspelarinsatserna är bra. Hopkins gör ett stabilt jobb, och även om rollen inte erbjuder honom att skina lika mycket som han har kapacitet att göra så blixtrar han till i några scener där han får möjlighet att visa litet mer av sitt register. Även Mirren gör bra ifrån sig och är trovärdig i sin roll som den till en början isidosatta hustrun.
    Den här filmen var faktiskt litet bättre än jag trodde. Jag har nog aldrig sett en hel Hitchcockfilm och jag vet nästan ingenting om Aldred Hitchcock. Så det var intressant att få veta litet om honom (som att han verkade äta väldigt mycket).
Jag ger den här filmen en svag MMMM.
 

Att skriva. Del 1

Det vanligaste stället jag sitter och skriver på är nere på ett fik på stan. Jag brukar packa ner den bärbara burken i väskan och sedan dra ner och sätta mig med en kopp te och kanske ngt att äta till. Sedan är det bara att ha ngn bra musik i öronen och sedan märker man fort om man har inspiration eller inte. Har man det går det av bara farten, har man det inte får man kämpa mer. Är det riktigt illa brukar jag istället för att skriva vidare gå tillbaka och gå igenom det jag skrivit tidigare.

Idag är det lördag och klockan är halv elva. Det är rätt lugnt där jag är, och det är frukost som gäller. Idag blir nog en rätt okej skrivdag.

Med Stephen i badet

Om vi räknar bort hans halvsjälvbiografi "Att skriva" så har jag faktiskt aldrig läst någonting av Stephen King. Men det är någonting jag håller på att råda bot på nu.

Det finns väl få saker som är så avslappnande som att komma hem från jobbet och sjunka ner i badkaret med en god bok och fullständigt ignorera att ngn ringer på dörren (som ngn faktiskt precis gjorde).
   Jag gillade "Att skriva" för det var rätt nyttigt att få nga skrivtips från honom även om det kändes en smula ironiskt att just han säger att man inte skall skriva mer än nödvändigt. Men nu får vi se vad en av hans riktiga romaner har att erbjuda.

För övrigt har jag idag lärt mig att de flesta av hans romaner utspelar sig i Maine. :)

Dagens "shopping"

Idag hittade jag tre trevliga böcker.

Svenska visor är precis vad det låter som. Dock innehåller den måånga visor som är helt obekanta för mig. Men då får jag ju chansen att lära mig ngt nytt iaf.

Gardens of the Moon är den första delen (tror jag) i en fantasy serie av Steven Eriksons. Jag har inte läst någonting av honom tidigare, så jag ser fram emot att läsa litet av honom.

The Hobbit är en artbook om hur karaktärerna och föremål/platser i filmen skapades. Det är alltid kul att kolla på sådant. Särskilt dvärgarna, eftersom de ser annorlunda ut jämfört med människor och alver (och de fåtal dvärgar som syns i Lord of the rings-trilogin).

Göring: Förhören 1945

Den första bok jag vill passa på att recensera får logiskt nog bli denna som jag läste ut igår kväll.

Göring: Förhören 1945 handlar om den tyske nazistledaren Hermann Görings syn på sin roll i krigsförberedelserna och sedermera det som blev det andra världskriget. Göring blev omhändertagen av de allierade styrkorna efter kriget och kom att åtalas för diverse brott i Nürnbergrättegången 1945-46.Som Riksmarskalk av Tyskland och ledare för Luftwaffe var han den högste nazistiske ledaren som ställdes inför rätta. Inför denna jättelika rättegång mot honom och flertalet andra tyska krigsförbrytare så hölls omfattande förhör av Göring. Denna bok fokuserar på just dessa förhör och Görings egen bild av sitt liv och sin roll i Tyskland och i nazistpartiet samt relationen han hade med Hitler och de andra ledarna i Tredje riket.

Boken är skriven av Niclas Sennerteg, och denne har en hel del böcker på sin repertoar om just Andra världskriget, vilket gör att författaren är väl bevandrad i tidsperioden och personerna som stod i centrum i världshistorien under 1930 och 40-talen, vilket givetvis får betecknas som en stor fördel. Författaren skriver också på ett lätt och medryckande sätt vilket gör att det aldrig blir tråkigt eller svårförstått. Även om den har ett kronologiskt upplägg så är det ingen historiebok i den meningen. Så det är bra om man har grundläggande förkunskaper om händelseförlopp och de viktigaste personerna i Tyskland under denna tid innan man ger sig i kast med boken.

Det som är intressant med den här boken, för mig som är väldigt intresserad av andra världskriget, är hur Göring själv uppfattade sig. Bilden av en fåfängd maktmänniska som gjorde allt för att först ställa sig in hos Hitler och få så mycket personlig makt som början, och sedan när han väl hamnade i fångenskap, skapa en så positiv bild av sig själv som möjligt börjar snart tona upp sig. Många fel och brister hos Göring beskrivs, och ju mer man läser desto mer förvånad blir man att en sådan person kunde vara där han trots allt var, som Tredje rikets andre man och Hitlers efterträdare. Men på något sätt är det ändå passande att sådana personer drogs just till nazismen och ett totalitärt samhälle där de såg sig själva som bättre än alla andra. Det sistnämnda kan säkert appliceras på många andra politiker/ledare i andra länder och till och med i demokratier under denna tid. Men det blir särskilt anmärkningsvärd i ett regim som till slut blev fullständigt likgiltigt för människoliv och lidande.

Boken är bra och intressant. Det är bara synd den tar slut så fort. Jag skulle gärna ha sett mer av samtalen från förhören i boken bara.

Men jag ger den en fyra av en femma.

MMMM  

Att göra kartor. Del 1

Att göra kartor.

Del 1

Jag gick på mellanstadiet i Enbacka skola, Gustafs. Hur gammal är man då? 10-12 år? 

Av någon anledning så hade vi i klassen börjat rita en karta av en ö. Jag minns inte om det var en uppgift vi hade fått av vår lärare, eller om det var någonting som vi spontant kom på. Kanske var vi inspirerade av någonting vi sett eller läst. Men vad jag minns så var det den första kartan jag ritade.

Det var en tropisk ö och det fanns sjöar och palmer, hajfenor i vattnet och säkerligen en skatt. Kanske var det en skattkarta? Jag minns inte och jag tror inte heller någon av dessa kartor finns kvar, och om de gör det samlar de nog damm i något förråd som inte blivit genomstädat på år och dar.

Jag tyckte att det var skitkul! På något sätt blev jag verkligen fångad av det där med att rita kartor. Det hängde säkerligen ihop med att jag blivit alldeles fascinerad av Sagan om ringen-trilogin som jag vid den tiden just hade läst. Där fanns ju en mäktig karta som jag i flera timmar kunde beskåda och drömma mig bort och fantisera.

Det inspirerade mig.

Så sagt och gjort så kombinerade jag och en klasskompis som heter Johan detta och beslöt oss för att göra en egen fantasyberättelse. Om denna kommer jag att beröra i andra inlägg. Men vi upptäckte snart att vi behövde en värld som denna historia kunde utspela sig i, så vi gjorde en värld över fyra A4sidor som vi lät omsluta av ett hav med en stor sjö i mitten. Det blev vår första fantasyvärld, vilken vi lät döpa till Volt.

Jag vet inte var men någonstans har jag kvar dessa första kartor. Jag tänkte leta reda på dem och ta en bild, men de låg inte där jag trodde att de var. Antagligen ligger de i den där ostädade kassen i det där dammiga förrådet. Men jag ska ta mig i kragen och leta reda på dem och lägga upp dem. För de är visserligen simpla, naiva och rent ut sagt dåliga. Men de var grunden till mitt nutida kartintresse och mycket av det jag gör idag i kartväg har sin grund i dessa tidiga kartor.

Det första inlägget

Nu är det dags att ge sig i kast med ännu en blogg hade jag tänkt.

I den här bloggen tänker jag skriva om olika böcker jag läst och förhoppningsvis kunna recensera en del av dem. Dessutom skriva litet om olika intryck jag har fått från filmer och serier jag tittat på. Utöver detta så tänker jag också skriva om den bok jag håller på att skriva (vilket antagligen aldrig kommer att bli  klar, men det är en historia jag lämnar till ett senare tillfälle) och processen och tankarna kring detta. Till sist så tänker jag också skriva litet om olika funderingar som dyker upp medan jag gör allt detta. Ibland kan en enda mening i en bok, eller en scen i en film väcka en del funderingar som det går att spinna vidare på hur mycket som helst. 

Så om detta, och antagligen en hel del annat, kommer denna blogg att handla om.

Jag väljer dock medvetet att inte ruta in mig för snävt eller för brett. Jag har tidigare haft en bokblogg där jag bara skrev om böcker jag läst. Men det var inte alltid jag hade tid och ork att läsa, så då föll även motivationen att skriva. I andra bloggar har det varit tvärt om, jag skrev alldeles för yvigt och det blev ingen fason på det heller. I alla fall inte enligt mitt tycke. Så det förll också bort.

   Så nu ska jag testa på den gyllene medelvägen, och det känns som om det kommer att bli bra.

Martin