Samskrivningsinspiration

Jag har haft skrivkramp.
Det där med inspirationen kommer ju och går och just nu så verkade den ligga på is.
Men när jag fikade med en kompis idag så fick vi idéen att skriva något tillsammans. Vi har ingen plan för vad det blir, utan vi skriver ungefär en sida och sedan skickar vi över det till den andre som får fortsätta och göra samma sak. Sedan får vi se vad det blir. Så jag började och jag fick ihop en sida på ett kick. Så det känns som om jag fick en nypa inspiration där, och det är alltid trevligt.

Star Trek - Deep Space Nine

Nu i helgen såg jag äntligen klart på Deep Space Nine. Serien består av sju säsonger och den håller förvånansvärt bra rakt igenom. I alla fall om man räknar bort den första säsongen, som är litet svajig.
 

Det är ganska mycket jag gillar med den här serien.
Det första är att den har en sammanhängande berättelse. Avsnitten hänger ihop och det är många referenser till andra Star Trek serier men fram för allt till tidigare avsnitt i serien. Jämför man med Star Trek: The Next Generation så är skillnaden enorm. I TNG så kändes det mer som om varje avsnitt var fristående och det gick nästan att se dem i vilken ordning som helst utan att det gjorde något. Så är inte fallet här och det gillar jag.
Jag gillar också personkemin mellan vissa skådespelare, särskilt i de senare avsnitten. Den mellan O´Brian och Dr Bashir är väldigt underhållande, liksom den mellan Quark och Odo. Worf är alltid underhållande och Garaks arroganta stil har varit förnöjsam liksom hur man fick följa Gul Dukats utveckling i serien. De växlande allianserna har också varit intressanta. Men jag hade gärna sett litet fler Romulans i serien. Liksom kanske litet fler referenser eller gästskådespelare från TNG. Men man kan ju inte få allt.
    Slutet på serien var också bra. Jag gillade nästan det här mer än TFG slutet, men det kan vara för att det fortfarande är så färskt i minnet.

Om jag skall nämna några favoritavsnitt ur serien som jag så här på rak arm kommer på så måste jag nog ta det då de åker tillbaka i tiden och träffar Kapten Kirk och Mr Spock, och det avsnittet då klingonerna anfaller DS9. Sedan också det avsnittet då Vic Fontaine lär Odo spela piano och ha roligt.
Hmm... Det ögonblicket då Ezri avslöjar att hon är Dax är också minnesvärt. Självklart också då Jadzia dör.
Ja och på tal om henne. När hon och Worf gifter sig och O´Brian och Bashir ivrigt väntar på att i bästa klingon-stil få puckla på dem är också värt att nämna.

Det hela kan verka en smula nördigt. Men jag kommer nog sakna den här serien. Men det är bra man slutar medan man är på topp.

Nu ska jag nog köra någon annan serie ett tag innan jag ger mig på Star Trek Voyager.
Kanske något litet mer verklighetsförankrat.
Hmm, jag undrar vad det ska bli...

Dagens app

Jag hittade en ny kul app till min telefon idag.
Nationella flaggor heter den och man ska para ihop rätt land med rätt flagga, eller vice versa. Riktigt skoj!!

När då då?

Här om dagen inhandlade jag mig ett nytt sällskapsspel. 

Jag har spelat det en gång tidigare, hos min syster i Bålsta, och jag tyckte att det var helt fantastiskt roligt. 

Spelet går ut på att man drar kort med olika historiska händelser och sedan skall man placera dem i kronologisk ordning på sin tidslinje. Den som först når upp i tio rätt placerade kort vinner.

Det är jättekul och alla kan i princip vara med och spela.

Så jag ser fram emot att få testa det igen. 

Bakom stängda dörrar

Bakom stängda dörrar (Dans la maison)

Regissör: Francois Ocon

År: 2012 (Svensk premiär 2013)

Skådespelare: Fabrice Luchini, Ernst Umhauer, Kristin Scott Thomas

Längd: 105 minuter

I torsdags såg jag den franska filmen Dans la maison (som av någon outgrundlig anledning döpts till Bakom stängda dörrar på svenska, vilket är konstigt eftersom filmen till och med heter In the house på engelska. Jag tycker den svenska titeln lägger in mer innebörd i filmen än den relativt anspråkslösa franska titeln).

Filmen handlar om franskläraren Germain som tar emot berättelser från sin elev Claude Garcia som han sedan läser upp för sin fru. Berättelserna tar sitt avstamp i Claudes relation till en annan elev; Rapha. Claude är fascinerade av Raphas tillsynes vanliga medelklassliv och försöker nässla sig in i hans familj och hus. 

   Germain blir i sin tur fascinerad av Claudes berättelser och ser i honom en talang som han själv saknar och beslutar sig för att hjälpa Claude och uppmuntrar honom att fortsätta skriva. Detta leder till att Claude fördjupar sin relation till Raphas familj till den grad att nya motiv till Claudes fascination för familjen börjar träda fram. Samtidigt blir Germain allt mer engagerad och det får som konsekvens att han bryter mot reglerna för att Claude skall fortsätta skriva.

   Det hela blir dock mer okontrollerbart och till slut tappar Germain kontrollen över både sitt jobb och sitt privatliv.

Själva storyn på den här filmen är det inge fel på. När jag läser vad jag skrivit här ovan så tycker jag personligen att det måste gå att göra någonting bra av det hela. Men tyvärr så tycker inte regissören det.

   Filmen börjar dock väldigt lovande, och jag gillar verkligen dialogerna och relationen mellan Germain och hans fru. Den är i och för sig väldigt akademisk, men den känns levande och båda personerna har sina egna problem som de vädrar med varandra. Jag tycker det är en rätt trovärdig bild som målas upp av deras relation. 

   Sedan kommer Claude in i bilden och till en början känns de intressant och man bara väntar på vad som skall hända. Claudes beteende i Raphas hus känns, och är, creepy. Som tittare sitter jag bara där och väntar på att allt skall eskalera och jag funderade på hur Germain skulle hantera det hela. Men det som händer är att Germain blir uppsugen av berättelsen och glömmer bort verkligheten till den grad att han bryter mot skolans regler för att få Claude att fortsätta skriva. Det hela är väldigt klumpigt framställt och man bara sitter där och tänker: "Oj, varför gjorde han så? Var det verkligen motiverat?" Claudes beteende är i och för sig ganska obehagligt, men det får inte de proportioner som i alla fall jag hade trott, och kanske hoppats, det skulle få. En enda gång kände jag att "nu börjar det ta sig", men det visar sig ganska fort vara en påhittad historia som Claude lämnar in.

    Jag vet inte varför. Men någonstans saknas trovärdigheten och jag blir aldrig engagerad.

Filmen har också problem med vad den skall fokusera på. Det blir ett väldigt hoppande mellan olika saker att den känns som om den inte täcker in någonting bra. Den försöker beskriva relationen mellan Germain och hans fru, på Germain och Claude, Claude och Rapha, Germain och Rapha, Claude och Raphas familj, Germains frus konstintresse och slutligen hur Germain hanterar det han läser och kanske också Germains förbjudna begär. Det blir för mycket och det känns som om man borde ha skippat ungefär hälften och sedan fokuserat mer på resten.

    Jag tänker fortfarande på, och förstår nog fortfarande inte, Claudes motiv till det hela. I en scen i slutet får man förståelse för varför Claude vill se hur ett vanligt liv ter sig. Men frågan är varför han tar till de metoder han gör och varför han väljer ut dem han gör.

Skådespelarinsatserna är efter omständigheterna bra. Men jag har väldigt svårt för vissa av karaktärerna. Claude är väldigt märklig, och jag finner inte den karaktären trovärdig för fem öre. Han känns allt för konstig. Germain och hans fru gör väldigt konstiga saker var för sig och relationen mellan Claude och Germain är tidvis väldigt underlig.

Så vad ska jag då ge den här filmen för betyg? Jo det känns som det blir en: MM. 

Ska man göra en psykologisk thriller så måste man fokusera mer än vad regissören gjort i den här filmen. Den är litet för spretig och karaktärernas beteenden är för orationellt. Jag vill också bli engagerad på ett positivt sätt. Det blev jag inte.

Den eländiga sidan 180

I en veckas tid nu har jag fastnat på sidan 180 i Gardens of the moon. 

Varje gång jag försöker läsa tappar jag fokus och tankarna far iväg. Jag har säkert försökt läsa sidan sex, sju gånger och varje gång jag trott jag kommit igenom den så inser jag att jag inte har en aning om vad jag precis har läst. Jag har med andra ord ingen ro i kroppen alls för läsning just nu. Hoppas det går över fort.

Veckans böcker!!

Det har blivit två böcker nu den här veckan. Först har vi Cloud Atlas. Jag har sett filmen och den var allmänt konstig, men ändå bra. Men jag hoppas att boken är litet klarare än filmen. Sedan har vi Tusen år av fantasy. Det är alltid intressant att läsa om fantasy så den är säkert läsvärd. 

Faster Than Light

... eller FTW som det vanligtvis kallas i akronymstil, är ett rätt trevligt indiespel som jag haft installerat på min burk ett längre tag och som jag spelar då och då.

Spelidéen är tämligen enkel. Du styr ett rymdskepp som ska ta sig igenom åtta stycken sektorer och kämpa mot diverse faror i rymden för att slutligen möta den stora rymdbossen. På vägen dit får man utrusta sitt skepp med diverse olika vapen och sköldar. Men energin man har att driva dessa är begränsad så det gäller att göra rätt val, och ha litet tur i vad man hittar där ute.
   Ens rymdskepp består av flera olika rum som har olika funktioner. Ett är exempelvis centrum för vapenkontrollen, och för att ens vapen skall fungera så får inte rummet vara tillräckligt skadat. Så det gäller att hålla sina reparatörer nära till hands, skydda sitt skepp samtidigt som man försöker förstöra fiendes dito så mycket man kan.

Men det som är litet speciellt med FTW är att det egentligen inte är ett spel som går ut på att vinna, det går ut på att se hur långt man kan komma innan man blir pulvetiserad av något särskilt diaboliskt rymdskepp där ute.
    Det är ett kul spel, och allt som är bra behöver inte kosta skjortan eller vara särskilt långt. Det här duger bra att spendera någon kvart på ibland. Eller ännu längre.

Ny fantasy

Jag har äntligen börjat på Steven Eriksons bokserie. Den har legat ett tag eftersom jag inte har alla böckerna i serien än. Men då jag hört mycket gott om den så kunde jag inte låta bli att börja. Mitt första intryck av den är att Erikson har ett sätt att skriva som gör att man verkligen måste vara med och koncentrera sig hela tiden. Det är ingen bok som man börjar läsa och vipps så har man kommit 100 sidor in i den, som exempelvis i Feists böcker. Så det kommer bli intressant.

Inspiration

Efter några veckor med skrivkramp så har jag fått litet inspiration igen. Ibland behöver man kanske en liten paus för att få litet distans till det man gjort och på det sättet kunna se med en klarare blick vad man behöver göra för att komma vidare.

Magician´s end

Titel: Magician´s end

Författare: Raymond E. Feist

Utgivningsår: 2013
Förlag: HarperVoyager

Efter trettio år så avslutar Raymond E. Feist sin massiva bokserie (eller egentligen bokserier) om Midkemia och trollkarlen Pug. I den första boken, Magician, som utkom redan under tidigt 80-tal fick vi följa hur historien om Pug tog sin början och under årens lopp har det kommit massor av böcker (närmare trettio stycken) som utspelar sig i det universum som Feist byggt upp.
    Men nu är det dags för den sista delen i vad Feist kallar för Riftwar Cycle. Feist knyter nu ihop de flesta lösa trådar när krig och förstörelse återigen drabbar världen Midkemia och det vill sig rent av så illa att hela universums öde hänger på en skör tråd. Men Pug och hans son Magnus tillsammans med deras vänner och allierade försöker givetvis ställa allt till rätta samtidigt som de försöker ta red på vad det egentligen är som pågår och vad det är som förväntas av dem.
   Samtidigt så har ett inbördeskrig drabbat Kingom of the Isles vilket hindrar kungadömet från att hjälpa till i konflikten. Där försöker Henry ConDoin tillsammans med sina bröder och vänner reda ut tronstridigheterna och sätta Edward, prinsen av Krondor, på tronen över riket.

Nu knyts säcken ihop och i den här boken får man egentligen följa två parallella konflikter, som jag beskrev här ovan. De har egentligen inte så mycket med varandra att göra, utan det är mer Feist som vill knyta ihop trådarna med alla de familjer som man fått följa under resans gång. Den storslagna konflikten är ju den som Pug ställs inför, och det han kämpat mot under hela resan. Det är en konflikt fylld med magi och resor till andra plan och genom tiden. Klassisk magifantasy med andra ord. Den andra konflikten som handlar om tronstriden är mer en klassisk konflikt som inte har så mycket magi inblandat utan är mer en politisk konflikt. Där den kungliga släkten ConDoin och familjen Jamisons, vilka man fått följa redan från den första boken, framtid avgörs.

Den här boken innehåller de klassiska delarna i en avslutande bok. Det är karaktärer från förr som återkommer, de återvänder till platser från tidigare böcker, hänvisningar till saker som hänt i tidigare böcker och karaktärers öden som fullfordas, och så vidare. På så viss blir det som om författaren själv vänder tillbaka dit allt startade och låter läsaren följa med.
Det fungerar hyggligt bra även om det stundom kanske känns litet forcerat. Ibland får jag känslan av att han återanvänder karaktärer litet för mycket. Jag kan inte förklara det bättre utan att spoila så ni får nöja er med den förklaringen. Men på plussidan så drar han inte ut på sakerna för mycket, som vissa författare kan göra. När saker händer så går det fort och det är nästan ingen dödtid i boken alls. Vilket är en fördel.

Hans slut är också ett slut, men det är inte ett definitivt slut. Som att "Nu är allt bra för alltid", utan det är mer ett "slut för den här konflikten, men livet kommer att gå vidare och nya saker kommer hända". Det är alltid bra tycker jag.

Så vad ska jag då sätta för betyg. Ska jag sätta för hela bokserien så skulle den nog få MMMM i betyg. Men jag tycker att kvaliteten har sjunkit litet med de senare böckerna så jag nöjer mig med att sätta en stark MMM.
Det kommer bli tråkigt att inte få återvända till Midkemia igen, men man kan ju alltid läsa om böckerna och på så sätt återvända.