Albert Speer - En biografi

Titel: Albert Speer - En biografi

Författare: Joachim Fest

Utgivningsår: 1999 (Svensk utgåva 2011)

Förlag: Fischer & CO

Översättning: Per Lennart Månsson

Den tyske författaren Joachim Fests biografi om Albert Speer kom ut på svenska här för några år sedan, och nu har jag tagit mig tid till att läsa den. Fest, som gick bort 2006, skrev en hel del om Andra världskriget och är bland annat känd för boken Undergången, som har varit inspiration till den kanske än mer kända filmen med samma namn (filmen är väldigt bra, så se den om ni inte har gjort det).

Albert Speer var Hitlers favoritarkitekt och tids nog så ledde hans kompetens och hans närhet och vänskap med Hitler också till att han mitt under brinnande krig blev Tysklands rustningsminister. Till sist jobbade han upp sig så att han på sin höjdpunkt av många rentav betraktades som den andre mannen i Tyskland efter Hitler. Tyskland förlorade dock kriget och Albert Speer klarade sig med ett nödrop undan dödsstraffet i Nürnbergrättegången och dömdes istället till 20års fängelse i Spandaufängelset. En orsak till detta var att han tog på sig ansvaret och skulden för de grymheter som utspelade sig under kriget, även om han i många fall aldrig erkände att han kände till att de, eller på vilket sätt, de begåtts. Efter frisläppande så försörjde han sig som författare och skrev bland annat sina memoarer och andra berättelser om Nazityskland. Alber Speer har dock alltid varit en udda fågel bland Hitlers kabinett av mer eller mindre diaboliska underhuggare i den mening att han, även bland de allierade, såg som en tämligen opolitisk person som hade foten i näringslivet och industrin snarare än i partipolitiken.

I den här boken försöker Fest skriva Speers biografi och han går kronologisk tillväga. Fest beskriver Speers ungdomsår och kommer ganska raskt in på det som kanske var kärnan i Speers hela liv, hans möte och vidare relation med Hitler. Speers tid som Hitlers arkitekt och rustningsminister upptar de största delarna av biografin och tiden före och tiden efteråt känns mest som för- och efterspel till den här perioden. Detta rimmar dock ganska bra med det som verkar vara Speers egen bild av sitt liv, för även i äldre dagar så tycktes hans tankar ofta återkomma till just den här episoden av sitt liv och skuldfrågan var något han aldrig kunde släppa.
    Biografin som sådan är intressant, särskilt för dem som inte känner till något, eller litet, om Speers liv sedan tidigare. Men i mitt tycke så känns det här litet mer som historien om Speer, snarare än hans biografi.
Orsaken till det är att jag saknar närheten till Speer hos författaren. Det känns litet som om han betraktat honom på litet för långt avstånd. En orsak till detta är säkerligen att det andra stora verket om Speer, Albert Speer och sanningen, som skrevs av Gitta Sereny, tränger väldigt nära inpå Speer. Fest har säkerligen haft ambitionen att försöka göra sin egen biografi och där igenom valt att inte gå i Serenys fotspår. Det leder dock till att det hela känns en smula opersonligt och nästan tråkigt.
    En annan sak är att Fest ibland drar iväg och förklarar det världspolitiska läget i vissa stycken. Det är givetvis inte fel, för det ger allt en större kontext, men sättet han gör det på förstärker bilden av att det mer är en historieskildring än en biografi.
   Boken är dock ändå rätt bra och gillar man Andra världskriget och inte har läst så mycket om Speer innan så är det bara att hugga in på den.

MMM

Nya böcker

Idag blev det några nya böcker igen. Det blev en bok av Robin Hobb och sedan Feists senaste bok, vilket också är den sista i hela hans episka serie om Pug och alla de andra. Serien tog sin början med boken Magician för flera decennier sedan och får nu sitt slut. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. 

Next in line

Ikväll läste jag ut Speer-biografin (recension kommer antagligen i morgon) och nu blir det litet klassisk skräck från Lovecraft. Vilket förlag ger ut den? Vertigo så klart.

Helgen

På grund av det alldeles rekorderliga vädret då ställde jag in mina bioplaner nu i helgen. De får vänta till veckan istället, då väderoraklerna utlovat regn. Istället har jag tillbringat nästan all min tid åt att läsa. Först läste jag ut Söndra & Härska, som jag skrev om i förra inlägget, och nu läser jag en biografi om Albert Speer. En av de mest motsägelsefulla gestalterna i Tredje riket, och kanske den farligaste av dem alla. Intressant är det. Boken är inte lika bra som Gitta Serenys: Albert Speer och sanningen, men den är ändå läsvärd. Recension kommer givetvis tids nog.

Söndra & Härska

Titel: Söndra & härska - Uppdelningen av Afrika 1880-1914

Författare: Henk Wesseling

Utgivningsår: 1992 (Svensk utgåva 2006)

Förlag: Historiska Media

Översättning: Joakim Sundström

Söndra & Härska handlar, som undertiteln så tydligt säger, om uppdelningen av Afrika under slutet av 1800 och början av 1900-talen. Boken är tematiskt uppbyggd och behandlar de olika delarna av Afrika utifrån en så pass kronologisk ordning som det är möjligt. Upplägget fungerar förvånansvärt bra, trots att det blir vissa överlappningar i tid mellan olika kapitel. Vidare så läggs också tyngdpunkten på de stora aktörerna, England, Frankrike, Tyskland och Belgiens kung Leopold II medan de andra staterna som deltog i uppdelningen (Italien, Spanien och Portugal) då naturligt får ett mindre utrymme. 

    Boken tar sin början runt år 1880 i den mening att det är ungefär från det året som författaren börjar fördjupa sig i den europeiska närvaron och expansionen i Afrika. Dock fanns det redan europeiska kolonier i Afrika vid den här tiden, vissa portugisiska hade funnits i nästan 400 år. Dessa kolonier, och andra viktiga förkunskaper som författaren tycker att läsaren bör känna till förklaras utförligt i början av varje kapitel. Vilket är ett angenämt stöd om man inte känner till så mycket om förhistorien. Detsamma gäller det rika persongalleri som boken innehåller. 

    Författaren vill visa på att uppdelningen av Afrika var en rörelse som till en början var något som särskilt driftiga handelsmän, eller missionärer tog initiativ till. Detta ofta för att säkra handeln och hitta nya marknader att exploatera. Först vid ett senare tillfälle, och då ofta motvilligt, drogs deras hemländer in i bilden och tvingades ta över och säkerställa de områden som de olika handelsbolagen kontrollerade. Först vid slutet av 1800-talet så blev det i stormakternas intresse att lägga sig under olika områden i syfte att kamma hem mer prestige och hitta "en plats i solen". 

Jag blev personligen överraskad av denna bok. Min förkunskap om uppdelningen av denna gigantiska världsdel har varit förvånansvärt klena. Som historieintresserad kände jag givetvis till själva händelseförloppet, men orsakerna till den hade jag helt missat. Någonstans hade jag fastnat i det man fick läsa i skolan om att stormakterna samlades i Berlinkonferensen 1884-85 och delade upp Afrika mellan sig. Riktigt så enkelt vart det inte, vilket Wesseling visar i sin bok. Det hela var istället ett ytterst komplicerat spel, ofta på diplomatnivå, mellan stormakterna i Europa och många av de beslut som fattades var beroende av den situation som rådde i hemländerna under den tid då besluten fattades.

    Det här är en bra bok och jag har lärt mig en massa av att läsa den. Det kan dock bli litet för mycket ibland och för den oinvigde så blir det nog litet för mycket namn som staplas upp på varandra. Franska kolonialministrar man aldrig hört talas om kan exempelvis rabblas upp efter varandra och det hela blir litet dimmigt efter ett tag. Men trots detta är boken bra och värd ett högt betyg.

MMMM

Veckans bio

Veckans bio kommer nog bli remaken av Evil Dead. Den har premiär här i Falun nu på fredag, två veckor efter premiären i Sverige. Ibland skulle jag vilja bo i en större stad.

Men det skall bli kul att se den iaf. Jag har egentligen inga förväntningar alls, utan räknar helt kallt med att den kommer vara jättedålig. Trailern är ju inte någon höjdare precis, men det är ju liksom grejen att det är Evil Dead som gör att jag vill se den.
   Eftersom filmen börjar ganska sent så funderar jag också på om jag först skall se orginalfilmen och sedan gå ner och se remaken. Det skulle kunna vara en kul grej att göra. Sedan kan man liksom jämföra de två filmerna md varandra. Så fredagen kan bli en riktig Evil Dead-kväll.

Tekniken förhidrar mig

Jag tycker om min Galaxy SIII (S3). Jag har Spotify på den och det är det bästa som hänt mig sedan jag söp bort min gamla mp3-trotjänare i skogen mellan Blge och Falun mitt i natten förra sommaren. Just därför är jag också extra rädd om telefonen. Min förra telefon var ingen höjdare. Men den lyckades jag i alla fall förstöra genom att jag hade den i fickan en halvregnig dag. Jag trodde det var lugnt eftersom det bara stänkte litet. Men tydligen blev jackan blöt, och det förde med sig att telefonen som låg mot tyget också blev fuktig och den ballade ur så pass mycket att det var lika bra att köpa en ny.

Men vad har allt detta med rubriken på detta inlägg att göra?
Jo för alldeles nyss när jag begav mig av till sopstationen och skulle kasta litet konservburkar så råkade jag hamna mitt in i jätteregnvädret Allan. Regnet stod som spön i backen och jag lyckades ta skydd under ett plasttak som någon så strategiskt hade byggt upp just där jag råkade befinna mig. I vanliga fall hade jag nog gått hem i alla fall. Men nu kände jag att jag inte riktigt kunde skydda telefonen så bra jag ville, och istället för  att chansa satte jag mig på en prydnadssten och väntade ut det hela.
    Så det här med teknik är inte alltid bra.
Teknik förhindrar ju iofs en på många andra plan också. Jag tror t.ex. att Facebook är en sak för oss som inte har något socialtliv, men det är en bra ursäkt för att slippa ta upp telefonen (som man givetvis nästan bara använder för att lyssna på musik på) och ringa någon.

För övrigt finns det ju appar för allt. Undrar dock om det finns ngn app som skyddar mot regn och fuktskador?

Göra glass

Idag har jag inte bakat, men nästan. Jag har nämligen blandat ingredienser till, och gjort, en ostglass. Alltså inte vaniljglass med smält ost utan en blandning av Philadelphiaost, grädde, socker, vaniljsocker och ägg. Det brukar bli hur gott som helst, särskilt om det hela serveras med varm sylt.
    Det enda jag är litet fundersam på nu är om jag blandade allt ordentligt och om grädden blev tillräckligt hårt vispad. Jaja, det får vi se när det hela blir klart.
Men jag hade tänkt bjuda på det så jag hoppas det blir bra.

Sol och värme

Det här med sol och värme har absolut sina fördelar. Det är underbart att kunna gå ute i t-shirt och spatsera eller sitta på ngt utefik med en kopp Earl Grey Te i sin hand. Varma vindar som blåser en i håret när man cyklar till jobbet är inte fel någonstans.
   Men för mig har det en viss hämmande effekt på kreativiteten. Den här veckan har det inte blivit mycket gjort alls och jag har inte lust att sitta inne och spela eller läsa på dagarna när det är så fint. Däremot kan man läsa ute, och det är hur fint som helst. Min balkong kommer bli välbesökt om det här vädret håller i sig. Så det får bli läsning och åter läsning som gäller nu när det är varmt. Det är aldrig helt fel!

Star Trek - Into Darkness

Star Trek - Into Darkness

Regissör: J.J Abrams

År: 2013
Skådespelare:  Chrís Pine, Benedict Cumberbatch, Zachary Quinto m.fl.
Längd: 133 minuter

Inspelning

Idag har jag hållt på att tampas med diverse inspelningsbekymmer.
Jag håller på att spela in en videoblogg om den film jag såg igår, Star Trek - Into Darkness. Men att spela in visade vara lättare sagt än gjort.
Mitt första försök blev i Windows Movie Maker. Men av någon outgrundlig anledning så vägrar det programmet att spela in ljud. Väldigt irriterande. Dagens ris går därför till det programmet. Men nu har jag laddat ner ett annat program, Camtasia, som jag testat och fått igång. Så nu ska jag se om jag kan få till en trevlig inspelning. Men det får vänta tills imorgon, för nu är jag väldigt trött och vill och behöver nog sova.

Nytt i sängen

Edit: Oj vad har hänt här? Det är nog nackdelen med att skriva från telefonen. Saker kan gå snett. Men istället för att rätta till texten så lämnar jag kvar det som det är, som ett monument över misslyckade inlägg. 

ameshepisoden så var jag i behov av ngt riktigt motiverande att läsa. Valet föll på en historiebok som jag velat läsa länge. Pinsamt nog vet jag ytterst litet om uppdelningen av Afrika. Så jag hoppas att boken kommer att fylla igen den luckan.

Inför: Star Trek - Into Darkness

För att ladda upp litet inför morgondagens Star Trek-premiär så såg jag Star Trek filmen tidigare idag. Ja alltså rebooten från 2009. Jag har bara sett den en gång tidigare, och då med litet småkass kvalitet, så det var var intressant att se den igen. Den var okej första gången jag såg den och jag tyckte fortfarande den var okej. Smånördig som man är så stör jag mig på några detaljer, som exempelvis effekterna på transportstrålarna, utseendet på romulans, kanske litet för actionbetonat och så vidare. Men överlag så var det ju ett bra sätt att försöka få igång Star Trek igen, även om tidslinjen helt ändras nu i och med förstörelsen av Vulcan.
   Men, men... Imorgon har i alla fall Into Darkness premiär. Jag måste säga att jag har blandade förväntningar inför filmen. Jag hoppas på att det skall bli en bra film. Egentligen har jag inte så mycket förkunskap om den, jag har försökt låta bli att ta reda på så mycket. Det enda jag egentligen har sett är trailern.
Den kan nu se här: http://www.sf.se/filmer/Stark-Trek-Into-darkness/
Filmen verkar vara ganska mörk, vilket jag ser som ett plus. Allt behöver inte vara så glättigt och ljust hela tiden. Men Star Trek har alltid varit utforskande av det okända, och det här känns litet som det är en film som handlar om att stoppa någon terrorist, fast det utspelar sig i rymden. Så det är en farhåg jag har. Men imorgon får jag se om jag tycker om den eller inte.

Gilgamesheposet

Titel: Gilgamesheposet - "Han som såg djupet"
Författare: -
År: 2001
Förlag: Natur&Kultur
Tolkad och översatt av Lennart Warring och Taina Kantola

Det här kommer inte bli en recension i vanlig mening, utan snarare mina tankar och funderingar kring det här verket. Varför det, kanske någon undrar? Jo för att sätta betyg på det här är som att en filmrecensent idag skulle försöka sätta betyg på Körkarlen, eller Resan till månen, eller att en spelrecensent skulle sätta betyg på Pong eller Astroids. Det går helt enkelt inte att ge ett rättvist betyg åt någonting som är producerat i en helt annan kontext än den som recensenten är van vid. I det här fallet är det extra svårt eftersom eposet är skrivet för runt 4000 år sedan och är världens äldsta skönlitterära verk. Dock är det inte fullständigt eftersom man inte hittat alla stentavlor som den är skriven på kompletta. Detta var dock ett väldigt känt och spritt verk  och även om den variant som ges i den här boken bygger på stentavlor av sumerisk kilskrift så har forskare och översättare försökt rekonstruera verket genom att använda sig av andra språk, däribland akkadiska och hettitiska för att fylla igen en del luckor. En del av tavlorna saknas dock fortfarande, vilket gör att man går miste om en del detaljer, men inte den övergripande historien.
   Men vad handlar det här eposet om?
Jo väldigt kortfattat så handlar den om hjälten och kungen av Uruk, Gilgamesh och dennes äventyr i forntidens Mesopotamien tillsammans med sin vän Enkidu. Men efter dennes död så börjar Gilgamesh tvivla på sig själv och drabbas av ångest över sin egna dödlighet. Vilket gör att han börjar grubbla över några klassiska filosofiska frågor. Dessutom kantas det hela med en levande gudsvärld, där gudarna är aktiva aktörer och påverkar världen efter eget tycke (Inte alls olikt de antika grekiska berättelserna. Men egentligen är det nog så att det är de grekiska som är lik de mesopotamiska).
    Fast egentligen är det inte handlingen som jag tycker är intressant. Eposet som sådant är egentligen ganska tråkigt berättarmässigt. För det första är den skrivet i korta meningar och den sumeriska berättarkonsten tycks ha en förkärlek för upprepningar, gärna tre gånger. Antagligen för att förstärka det hela. Så ibland kan man läsa ett långt stycke som avslutas med en händelse, sedan får man läsa samma stycke igen fast med en annan avslutning, och så vidare. Jag tyckte det var bra segt att läsa redan från start och det här gjorde inte saken bättre.
    Nej det är vad berättelsen säger indirekt som jag faller mer för.
För det första så är det de historiska referenser som man kan hitta i verket. Man kan till viss del se hur människor tänkte om saker och ting, vilka yrken som hade vilken status och hur livet i Meopotamien tedde sig och så vidare. Sådant är alltid intressant.
   För det andra så är det intressant att se kopplingen till senare litteratur. Man märker att många andra antika berättelser (Bibeln, de grekiska m.m.) har hämtat element från Gilgamesheposet. Sådant är riktigt spännande tycker jag.
   Och för det tredje, när det står att det är det äldsta skönlitterära verket så får jag uppfattningen att det var det här som startade allt. Så är det nog inte. Man märker att det finns mängder och åter mängder av referenser till gudar och personer och andre berättelser. Så det är väl det mest kända av alla bevarade berättelser. Men jag tror inte det var först på något plan. Det är det som är intressant, för man kan ju aldrig veta hur människorna på den tiden tänkte och agerade och vad de berättade för historier och vad de oroade sig för. Men när man läser en sådan här sak, så hoppar man liksom in i en tidsmaskin och kan magiskt förflytta sig till en annan tid och plats. Om man skulle kunna träffa människorna som levde i Mesopotamien för 4000 år sedan så tror jag att man skulle bli förvånad hur pass lika de var oss idag.

Iron Man 3

Iron Man 3
Regissör: Shane Black
År: 2013
Skådespelare: Robert Downey Jr. Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, Ben Kinsley m.fl.
Längd: 130 minuter

Idag har jag äntligen sett Iron Man 3 (i 3D) på bio. Filmen tar vid kort efter händelserna i The Avengers (men man kan givetvis se filmen utan att ha sett denna, men det finns en del kopplingar till den genom hela filmen och även en till Thor) och Tony Stark/Iron Man är givetvis i fokus igen. Denne är nu ärrad och skadad efter sina upplevelser i just The Avengers och lider av stress och sömnproblem. Just vid det här tillfället dyker givetvis en ny superskurk upp på scenen, förklädd under islamisk terrorism, och gör livet surt för USA. Dock så har denne nye antagonist en koppling till Tony själv. Stark backar dock inte undan från det hotet utan utmanar öppet, på bästa Tony Stark manér sin nye fiende, vilket leder till att han sätter både sig själv och sin flickvän Pepper Potts liv på spel. Därefter utvecklar sig det hela till en kamp om för Stark att bevisa att han fortfarande är Iron Man, trots att han inte har all sin teknologi tillgänglig och för att rädda livet på sina nära och kära.

    

Filmen är litet seg till en början och man undrar nästan om det är en actionfilm man ser. I mitten tar den sig litet och i slutet tar de igen all actionladdad robotteknologi som man missat under den första halvan och filmen blir som man förväntar sig att en Iron Man-film skall vara. 

   Robert Downey Jr. gör som vanligt ett bra jobb med att gestalta Tony Stark. Han är briljant när han spelar urflippad och arrogant. Men höjdpunkterna i den här filmen tycker jag är när han får spela känslomässigt sårad av något slag. Han gör det trovärdigt i nästan hela filmen. Det är bara i en för honom känslomässig scen i slutet av filmen där han i mitt tycke hoppar litet för lättvindigt mellan sorg och arrogans. Fast den är kanske mer manusförfattarna och regissörens fel än Downeys skådespelarinsats. Jag tycker också att de kunde ha fördjupat sig litet i det hela och gjort det till en litet viktigare del av filmen. För filmerna om Iron Man handlar i mitt tycke lika mycket om Tony Starks psyke som hans kamp mot skurkar. 

   För övrigt gör de övriga skådespelarna ett bra jobb. Jag gillar kanske inte Ben Kinsleys rollfigur, men där är det återigen min personliga åsikt om manuset mer än skådespelarinsatsen som är på tapeten. 

   Till skillnad från i Iron Man 2 så känns också antagonisten mer levande och skrämmande än vad som var fallet i den andra filmen. Guy Pearce gör ett bra jobb som denne. 

Det finns en del humor i filmen. En del av den fungerar bra, men andra gånger så blir det mest konstigt (Ben Kinsley). Jag hade kanske hoppats på en litet mörkare film i vissa delar, fast det kanske är så att jag har blivit färgat av Batman-trilogin. 

Jag vill också ta tillfället i akt att säga några rader om 3D-effekterna. Jag vet inte om jag börjar bli van, men jag märkte knappt av dem i den här filmen. På gott och ont. Det goda är att vad jag märkte så blev det inte oskarpt någon gång i hela filmen. Men å andra sidan så lade jag inte märke till 3D-effekterna mer än en gång i en helikopterscen heller. Det skulle vara kul att se filmen i vanlig 2D också för att verkligen se om det är någon skillnad. Men som det är just nu så känns det som att 3D är oviktig och att det knappast är värt att betala extra för att ha på sig de där obekväma glasögonen.   

Men vad tycker jag då om Iron Man3? Som vanligt gör jag misstaget att skriva min recension precis efter jag sett filmen. På ett sätt är det dåligt, för alla intryck har inte hunnit sjunka in ännu. Men samtidigt så har man en känsla när man går ifrån en biosalong och den känslan kanske man inte alltid kan förklara och sätta ord på. Men likväl är det så man känner. 

I det här fallet känner jag att det är en stabil actionrulle full med action och effekter. Det är kanske den svagaste av filmena men den är ändå stabil. Jag skrattade ett flertal gånger och i slutet blev det rätt spännande. 

Så jag ger den MMM.

The end of the yellow brick road

Ikväll fortsatte jag litet på en av mina teckningar. Jag har en rätt bra idé tycker jag och jag hoppas att jag kan få ner bilden i huvudet på papperet bara. Men allt går väl med litet övning.

Tanken är i alla fall att ha "The yellow brick road" som går igenom ett mörkt och dystert landskap. Vägen själv skall vara sliten och rötter och gräs skall växa upp mellan stenarna. Det skall bli som en kontrast till det gröna och harmoniska landskapet som vägen går igenom i filmerna. Jag brottas också med tanken att döpa bilden till "Shadow over the yellow brick road", detta eftersom det egentligen inte är slutet på den. Men vi får se hur det känns när den är klar. Då sitter nog namnet också.  

För övrigt så såg jag precis färdigt det sista avsnittet av säsong 3 av Deep space nine. Jag gillar verkligen konceptet bättre nu och serien har hittat sin egen identitet. På sätt och vis gillar jag DS9 bättre än Next generations, eftersom det finns en story i serien. TNG kunde ju ha massor av avsnitt som inte alls hade med varandra att göra, till skillnad från DS9 där det känns som om varenda avsnitt tillför någonting till storyn och som de senare bygger vidare på.
Så första säsongen var så där men den andra och nu den tredje är verkligen mycket bra.