onsdag 8 maj 2013

Gilgamesheposet


Titel: Gilgamesheposet - "Han som såg djupet"
Författare: -
År: 2001
Förlag: Natur&Kultur
Tolkad och översatt av Lennart Warring och Taina Kantola


Det här kommer inte bli en recension i vanlig mening, utan snarare mina tankar och funderingar kring det här verket. Varför det, kanske någon undrar? Jo för att sätta betyg på det här är som att en filmrecensent idag skulle försöka sätta betyg på Körkarlen, eller Resan till månen, eller att en spelrecensent skulle sätta betyg på Pong eller Astroids. Det går helt enkelt inte att ge ett rättvist betyg åt någonting som är producerat i en helt annan kontext än den som recensenten är van vid. I det här fallet är det extra svårt eftersom eposet är skrivet för runt 4000 år sedan och är världens äldsta skönlitterära verk. Dock är det inte fullständigt eftersom man inte hittat alla stentavlor som den är skriven på kompletta. Detta var dock ett väldigt känt och spritt verk  och även om den variant som ges i den här boken bygger på stentavlor av sumerisk kilskrift så har forskare och översättare försökt rekonstruera verket genom att använda sig av andra språk, däribland akkadiska och hettitiska för att fylla igen en del luckor. En del av tavlorna saknas dock fortfarande, vilket gör att man går miste om en del detaljer, men inte den övergripande historien.
   Men vad handlar det här eposet om?
Jo väldigt kortfattat så handlar den om hjälten och kungen av Uruk, Gilgamesh och dennes äventyr i forntidens Mesopotamien tillsammans med sin vän Enkidu. Men efter dennes död så börjar Gilgamesh tvivla på sig själv och drabbas av ångest över sin egna dödlighet. Vilket gör att han börjar grubbla över några klassiska filosofiska frågor. Dessutom kantas det hela med en levande gudsvärld, där gudarna är aktiva aktörer och påverkar världen efter eget tycke (Inte alls olikt de antika grekiska berättelserna. Men egentligen är det nog så att det är de grekiska som är lik de mesopotamiska).
    Fast egentligen är det inte handlingen som jag tycker är intressant. Eposet som sådant är egentligen ganska tråkigt berättarmässigt. För det första är den skrivet i korta meningar och den sumeriska berättarkonsten tycks ha en förkärlek för upprepningar, gärna tre gånger. Antagligen för att förstärka det hela. Så ibland kan man läsa ett långt stycke som avslutas med en händelse, sedan får man läsa samma stycke igen fast med en annan avslutning, och så vidare. Jag tyckte det var bra segt att läsa redan från start och det här gjorde inte saken bättre.
    Nej det är vad berättelsen säger indirekt som jag faller mer för.
För det första så är det de historiska referenser som man kan hitta i verket. Man kan till viss del se hur människor tänkte om saker och ting, vilka yrken som hade vilken status och hur livet i Meopotamien tedde sig och så vidare. Sådant är alltid intressant.
   För det andra så är det intressant att se kopplingen till senare litteratur. Man märker att många andra antika berättelser (Bibeln, de grekiska m.m.) har hämtat element från Gilgamesheposet. Sådant är riktigt spännande tycker jag.
   Och för det tredje, när det står att det är det äldsta skönlitterära verket så får jag uppfattningen att det var det här som startade allt. Så är det nog inte. Man märker att det finns mängder och åter mängder av referenser till gudar och personer och andre berättelser. Så det är väl det mest kända av alla bevarade berättelser. Men jag tror inte det var först på något plan. Det är det som är intressant, för man kan ju aldrig veta hur människorna på den tiden tänkte och agerade och vad de berättade för historier och vad de oroade sig för. Men när man läser en sådan här sak, så hoppar man liksom in i en tidsmaskin och kan magiskt förflytta sig till en annan tid och plats. Om man skulle kunna träffa människorna som levde i Mesopotamien för 4000 år sedan så tror jag att man skulle bli förvånad hur pass lika de var oss idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar