Ytterligare ett gäng böcker

Det har blivit några fler böcker. Den mest intressanta är Söndra och Härska, som handlar om uppstyckningen av Afrika mellan 1880 - 1914. Den kommer bli intressant. Ragnarok kan också bli spännande. 

   Sedan har de tydligen gjort en bok av den där filmen som hade premiär här för nga månader sedan.

Nytt spel

Igår inhandlade jag för första gåmngen sedan i höst ett nytt PS3-spel. Det är inte vilket som helst heller utan Ni no Kuni. Det är ett japanskt RPG-spel med animationer som är gjorda av Studio Ghibli (Tonari no Totoro, Princess Mononoke m.fl.) 

Jag har bara hunnit spela litet grann, men det ser både intressant, stämningsfullt och roligt ut. Sedan är animationerna härliga, så det här kommer nog bli skoj.

Dåligt med uppdateringar

Just nu så går det segt både på läs, skriv och spelfronten. Det är en hel del annat som tar på uppmärksamheten och jag har inte riktigt ro att sätta mig ner och få ngt konstruktivt gjort.
Men jag hoppas det blir ändring på det snart. I vilket fall skall jag gå å se Iron man 3 snart, så den måste jag skriva om. På bokfronten läser jag en bok som tar litet tid för mig att ta sig igenom. Orginaltexten är skriven på sumerisk kilskrift. Fast lyckligtvis finns den i svensk översättning. Så är ni litet insatta vet ni vilken bok jag menar. Annars  får ni veta det när jag skriver om den.
På spelfronten är det fortfarande Heart of Darkness som gäller. Jag spelar ett spel där jag gjort en kolonialmakt av Sverige som också börjar bli en liberal industrimakt. Dessutom spelar jag en annan omgång där jag spelar som USA som för tillfället försöker undvika att hamna i innbördeskrig (vilket jag antagligen kommer misslyckas med att undvika). Dessutom försöker jag industrialisera landet och erövra områden på Mexiko samt försöka hålla mig på god fot med Storbritannien.

Jaja, det var en del text om ingenting.
Tills nästa gång!

Några fler nya böcker

Detta är vad jag fyllt på med i bokhyllan de senaste dagarna. Litet av varje och allt från lingvistik till historia.

Victoria II - Heart of Darkness

Igår så släpptes Paradox senaste expansion. Den här gången var det Victoria IIs tur, och expansionen i fråga heter Heart of Darkness. Jag har spelat alldeles för litet ännu för att kunna ge någon rättvis recension. Men några ord på vägen kan jag dock ge.

Victoria II utspelar sig under perioden 1836-1920 (jag tror det är 1920 iaf.) och handlar om att man skall styra det land man väljer att spela (Man kan välja vilket land som helst i världen från Storbritannien till... ja Punjab i Indien) och industrialisera landet, kolonisera världen (om man är intresserad av det), klara sig från diverse politiska revolutioner och så vidare. Det hela är ytterst intressant och spännande. Heart of Darkness expansionen tillför en del roligheter till spelet.
    För det första så lägger de till en extra dimension till koloniseringen. Det som tidigare mest var knapptryckande för att hinna först till ett område är nu konstruerat så det blir mer konkurrens mellan stormakterna och lägger mer fokus på hur stor flotta man har. Det finns också möjlighet att skapa fler dominions än tidigare (och en anledning till att göra det också).
   Dessutom är en kris-system utvecklat, vilket gör att man kan simulera fler kriser i världen utan att behöva gå i krig över dem (har man oddsen mot sig kan man helt enkelt ge upp eller ge med sig för att undvika ett riskfyllt krig.
    Dessutom har de lagt till möjligheten att göra detaljerade planer, som introduserades först i Hearts of Iron III. Det har ingen som helst effekt mer än rent kosmetiskt. Men det är litet kul iaf. Här nedan ser vi hur någon random person från nätet lagt upp en bild på sin invasion av Nederländerna. Spelaren spelar Storbritannien och håller antagligen på att hjälpa Belgien att undvika att annekteras av sina argsinta norra grannar.

Jag skall spela mer nu under veckan (när jag nu skall hitta tiden) och jag är inte säker på att jag kommer att skriva en recension, men däremot kan jag säkert komma med några fler inblickar från spelet.

Att skriva. Del 2

Nu har jag haft några produktiva dagar (åtminstone förhållandevis) när det gäller mitt skrivande. Igår satt jag på ett fik och skrev litet, och trots en väldigt seg start så fick jag igång maskineriet och det slutade med att jag satt hemma under kvällen och skrev litet med. Så det var positivt. Nu ikväll fick jag också ner några hundra ord, och det är alltid trevligt. Det är inte så mycket, men bara att jag finner ro nog att slå igång ordbehandlaren när det inte är söndag är en liten seger.
    Jag räknade ihop antalet ord jag skrivit hittills och med min prolog så ligger jag på 27000 ungefär. Något som jag är rätt nöjd med. Jag har inget riktigt mål, men jag skulle uppskatta att jag kommer hamna någonstans runt 200000 ord när det hela är klart. Men det är inget mål jag har utan bara en gissning.
    Den stora utmaningen är nog att inte bli allt för distraherad av någonting annat utan att försöka fokusera på att skriva det här nu, och än så länge går det bra.

Mama

Titel: Mama
Regissör: Andrés Muschietti
År: 2013
Skådespelare: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier m.fl.

Jag har precis kommit hem från stadens lokala biograf, där jag har sett mitt livs första skräckfilm på bio. Filmen i fråga var Mama, som dessutom hade premiär på biografen denna kväll. Så alla fyrtio sittplatserna i salongen var fyllda. En liten, välfylld, biograf har också sin charm.
Men nåväl.
    Filmen handlar om ett ungt par, Lucas och Annabel, som tar hand om Lucas brorsdöttrar vilka har levt tillsynes ensamma ute i en stuga i skogen de senaste fem åren. Barnens föräldrar är döda och Lucas vinner en juridisk strid mot barnens andra släktingar efter det att barnen hittats. Dock så visar det sig ganska snabbt att det är ytterst tveksamt om barnen verkligen klarat sig ensamma de senaste åren och frågan är om de nya fosterföräldrarna bara fått med sig två barn hem? Svaret på den frågan är väl egentligen ganska självklar, och snart börjar måga märkligheter inträffa och fosterföräldrarna inser snart att de är indragna i en kamp mot något de inte förstår.
    Handlingen är väl egentligen ganska ordinär tycker jag. Dock är det alltid något extra skrämmande med barn som hoppar och rör sig i konstiga vinklar och som dyker upp där man inte tror de skall dyka upp. Det var nog nästan det som jag tyckte var obehagligast med filmen. Filmen följer dock mallen för skräckfilmer, utom möjligtvis en liten twist på slutet. Men det märks att filmen inte är gjord för att bana ny väg, utan för att försöka göra någonting redan befintligt bra. Något som filmer dock lider litet av är vad jag vill kalla Evil Dead fenomenet (detta är någonting som filmen Evil Dead inte var först med, men det blev väldigt uppenbart i den filmen). Det är de väldiga kontrasterna och snabba skiftningarna mellan dag och natt. Man vet att när det är dag händer det inget oväntat, och vice versa. Av någon anledning så händer det flera gånger att karaktärer beger sig ut i fullt dagsljus, men när de når sitt mål är det kolmörkt. Natten kommer uppenbarligen fort och man blir ju fundersam varför karaktären valt att gå in i det där, redan från början, skumma stället mitt i natten.
   Skådespelarinsatserna är goda. Barnen spelar bra och är trovärdiga. Nikolaj Coster-Waldau (Tänk Jaime Lanister i Game of Thrones) gör ett okej dagsverk. Det saknas dock något och jag vet inte om det är hur hans roll framställs i manuset eller om det är hans insats som är problemet, men på något sätt känns han litet otrovärdig. Det hela vägs dock upp av Jessica Chastains insats. Hon spelar Lucas flickvän och är någon slags rockigt gothbrud, eller något i den stilen. Det är dock något som inte alls känns trovärdigt och som inte alls passar in. Det känns som om det är påklistrat henne för att hon skall framstå som en ofrivillig fostermamma. Dock så räddas det hela upp av Chastains gestaltning av Annabell. Hon spelar rollen bra och med engagemang. Så ett plus i kanten för henne. Jag har inte lagt märke till Chastain innan, men nu skall jag definitivt hålla ett öga på henne i fortsättningen.

Så vad skall jag då ge Mama för betyg. Jag lutar mellan en trea och en fyra. Men eftersom jag sett så många genomusla skräckfilmer i mina dar så var den här många resor bättre. Så jag ger den en: MMMM

Svärdens väktare - Nekromantikerns krig. 1. Debut

Titel: Nekromantikerns krig. 1. Debut
Författare: Nick Perumov
År: 2012
Förlag: Coltso/Ersatz
Översatt från ryska (originalspråk)

Nekromantikerns krig är den åttonde boken i serien Svärdens väktare. Serien inleddes med böckerna Diamantsvärdet och Träsvärdet 1 och 2 och sedan 2006 har det kommit ut ungefär en bok årligen i serien.
Författaren Nick Perumov är en rysk författare och här i Sverige är han kanske mest känd som författare av Mörkrets ring, en fristående uppföljare på Sagan om ringen. Tyvärr har bara den första av tre böcker i den serien släppts på svenska än så länge.
    Men låt oss nu koncentrera oss på den här serien. Eftersom jag inte har skrivit något tidigare om böckerna så lämpar det sig med en kort sammanfattning vad de andra böckerna handlar om, istället för att enbart recensera hela boken.
Litet kortfattat kan man säga att Svärdens väktare verkar handla om en episk kamp mellan olika gudar om makten över verkligheten. Jag skriver verkar handla om, eftersom man som läsare inte riktigt får veta vad det egentligen är som händer, även om man får litet fler pusselbitar i varje bok. Bokens huvudrollsinnehavare är den avhoppade magikern Fess som hastigt och lustigt hamnar i händelsernas absoluta centrum när han i början av serien hamnar på kejsarens sida i en kamp mot magikerna i den värld där de lever. Dock så visar sig denna kamp bara vara en liten (om än så viktig) del av ett större händelseförlopp som äger rum i flera olika världar. Men kort sagt kan man säga att Fess råkar komma i besittning av två oerhört kraftfulla svärd, som är eftersökta av både människor men kanske främst gudar. Fess slungas dock iväg till en annan värld där han med tappat minne blir lärjunge till en nekromantiker, vilket han själv också blir. Som nekromantiker råkar dock Fess traslla in sig i en kamp mellan de ljusa krafterna och något som kallas Västermörkret, vilket är en oerhört destruktiv kraft som hotar att förinta hela denna värld. Västermörkret behöver dock en förintare till hjälp, och Fess är en av dess största kandidater.
    Låter det rörigt? Det borde det, eftersom jag nu sammanfattat flera böcker i bara några rader och dessutom utelämnat en massa. Förrutom Fess får man följa en rad andra personer som också trasslat in sig i denna kamp, eller som rentav försöker styra händelseförloppet.
   Vad jag tycker är intressant med den här serien är för det första Perumovs skrivteknik. Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad det är. Men jag finner det lättläst och medryckande. Det är inte krångligt att läsa och när man läst en sida så vill man bara fortsätta till nästa.
    Det andra jag gillar är osäkerheten. Särskilt i början av serien förstår man nästan ingenting vad som händer. Man får alltså försöka klura ut vad allt handlar om, och även om man får fler pusselbitar längre fram, så blir också perspektiven större, så man förstår fortfarande inte helheten och många av karaktärernas motiv förblir en gåta.
    Det tredje jag gillar är det episka perspektivet. Det är bara något särskilt med gudar, drakar, magiska svärd och sådant. Jag blir inte såld bara någon har med dessa ingredienser, men gör man det på ett bra sätt så blir det kanon.

Något som jag däremot tycker mindre bra om är att man valt att ha med kyrilliska bokstäver (särskilt i de första böckerna) på vissa utrop och namn. Jag tycker det enbart är dumt eftersom man inte har en aning om hur de skall uttalas om man inte slår upp det i en bok. Det blir bara konstigt och underligt och man undrar vad det egentligen skall stå där som man missar.
   En annan sak är att det ibland finns tendenser till inkonsekvent översättning. Det är ingen katastrof, som det kan vara i vissa andra böcker. Men ibland blir det rörigt och man vet inte om dvärgar och gnomer är samma sak eller om det finns någon skillnad, eller om det bara är översättningsfel. Så det  borde man
jobba litet mer på. Men det är bättre i de senare böckerna.

Så hur skall jag bedöma den här serien? Den är faktiskt rätt bra och gillar man klassisk fantasy så skall man absolut läsa den. Böckerna är också relativt jämna och det känns som om ingen av dem sticker ut vare sig positivt eller negativt. Det är därför svårt att bedöma böckerna var för sig, utan jag vill ge ett samlingsbetyg för dem alla och so far är det en MMMM.

Filmbesvikelse - uppdatering

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur besviken jag var att inte Mama skulle komma till biografen i Falun. Men nu har uppenbarligen någon bestämt sig för att lindra min besvikelse. Så på fredag har filmen premiär och då blir det att gå på bio!!

Att teckna. Del 1

Idag var jag och inhandlade några färjpennor på Klas i Sjön. Jag har alltid gillat att teckna, men jag har aldrig vartit särskilt bra på det och sällan tagit mig tid till att sitta ner och öva. Däremot har jag tyckt det varit roligt när jag väl gjort det. Jag tror inte heller i framtiden kommer göra det särskilt ofta, men däremot skulle jag nog kunna göra det oftare än jag gör det nu.

På bilden ovan ser man den skiss jag håller på med nu. Det är egentligen bara avritat från en redan befintlig bild, men jag tänkte göra om den litet, eller göra en parafras på originalet som det heter.
Min tanker är att det är en väg som slingrar sig fram genom en mörk, kuslig skog. Vägen skall vara uppbyggd av gula stenar i förfall. Min tanke är att man skall tänka på The yellow brick road från Oz när man ser bilden, och det skall vara från en plats där den annars så prydliga vägen är i förfall och landskapet inte alls är kantat av gröna ängar och skogar.
   Det är tanken, och vi får se hur jag lyckas förvalta min idé i praktiken.

Iron man 2

Iron man 2
Regissör: Jon Favreau
År: 2010
Skådespelare: Robert Downey Jr. Gwyneth Paltrow, Don Cheadle m.fl.

Den andra filmen om Iron man tar vid där den första filmen slutade. Tony Stark har berättat att han är Iron man och hans gärningar har lett till fred i stora delar av världen. Men konkurrenter försöker kopiera teknologin bakom Iron man-dräkten vilket givetvis leder till problem, och särskilt en person som har en koppling till Starks familj. Samtidigt litar inte den amerikanskea militären på Stark, särskilt inte eftersom hans livsstil lämnar mycket att önska, och de försöker själva komma över teknologin bakom dräkten.
 
Helt ärligt så är nog inte handlingen den bästa i den här filmen. Det känns faktiskt litet oengagerande och det är nästan så jag känner att kampen mot huvudantagonisten inte är det mest primära med filmen. Det jag istället fann mer intressant är kopplingen till SHIELD och de andra av Marvels superhjältefilmer. Iron man 2 känns faktiskt mer som en upptakt till The Avengers.
    Men även om storyn kanske inte är den bästa så är Tony Stark en intressant karaktär och Downeys gestaltning av denne är det som lyfter hela filmen.
Filmen får en knapp MMM av mig.

Filmbesvikelse

Jag kikade litet på SF:s hemsida här idag för att se om filmen Mama skall visas här i Falun.
Men så vitt jag kan se så ska den inte det. Det är riktigt dåligt att man bor i en ort där inte allt visas. Det är nästan så jag skulle vilja bo i Sthlm eller någon annan större ort där utbudet är mycket bättre.
Det var ju knappt de ens tog hit en sådan bra film som Les Misérables.
  Jag kan ju förstå att de bara vill visa filmer som kan dra mycket publik. Men hur svårt kan det vara att visa varje film åtminstone några gånger i veckan? Jag menar idag med den digitala tekniken är det väl ingen större konst att ordna fler kopior. Istället för att visa samma film femtioelva gånger inför nästan tomma sittplatser kan de väl variera litet så att de visar någon annan film istället. Eller varför inte ha en "udda film-dag" en dag då de bara visar filmer som annars inte visas.
   Jag menar, ingen förlorar ju på att utbudet ökar.

Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är självklart inget påhopp på er som läser detta, utan enbart titeln på den senaste deckarromanen jag läst. Den är skriven av brittiskan Belinda Bauer (Hon kan vara sydafrikanska också, Bauer låter onekligen litet holländskt) och det är hennes tredje bok, men det första som jag har läst av henne. De tidigare delarna handlar dock om samma personer, så vitt jag förstår.

Berättelsen utspelar sig någonstans ute på den engelska landsbygden. I en ort, som tidigare varit utsatt för tragiska händelser så börjar plötsligt barn att försvinna. Det enda spåret efter dem är en post-it lapp där meningen "Ni älskar dem inte" (Eller Du älskar henne inte, eller någon variant på detta; allt efter situation) står. Polismyndigheten rycker in men lyckas inte stoppa kidnappningarna, eller ens hitta något avgörande spår). Polismannen Jonas Holly, som tidigare förlorat sin fru i ett morddrama där han själv höll på att stryka med, kommer då tillbaka från sin långvariga sjukskrivning och dras med i händelseförloppet. Även ett flertal av ungdomarna i området dras med, däribland den unga Steven som även han några år tidigare höll på att bli offer för en massmördare. Var och en på sitt håll försöker spåra upp kidnapparen och försöker hitta barnen innan det är för sent.
    Jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer om själva storyn, för om man skalar ner den till sin innersta form så är det en klassisks deckarstoryn. Men dock tycker jag den här boken har en del egenskaper som gör att innehållet lyfter sig i jämförelse med andra deckarromaner.
För det första så känns världen levande. Även om det är ett helt nytt avstamp så ges många hintar om det som hänt tidigare i huvudpersonernas liv,vilket jag antar behandlas i de tidigare böckerna. Detta fungerar faktiskt förvånandsvärt smärtfritt för mig som inte läst de tidigare böckerna. För det skapar en atmosfär av en viss ovisshet hos mig. Man vet inte allt och får fundera på hur saker hänger ihop, och det är spännande och ganska realistiskt. För vem förstår allt man råkar ut för och hör varje dag? Nej man får ju pussla ihop allt efter eget huvud. Ibland blir det rätt och ibland (oftast?) förstår man allt helt fel. Men det är den egna hjärnan som måste arbeta och man får verkligen försöka skapa sig en förståelse.
    Den andra saken jag gillar är de olika perspektiven. Boken skiftar tätt mellan de olika huvudrollsinnehavarna, och ibland får man toill och med följa någon som bara är en bifigur i sammanhanget. Dessa delar är egentligen helt onödiga, men de är så korta att de blir mer som en välbehövlig paus från de stora händelserna. Ungefär som om man för ett ögonblick byter kameravinkel i en film för att man vill fokusera på någonting annat en liten stund.
   Den tredje saken jag vill lyfta fram är att trots att det är en tämligen "normal" story så blir det inte uppenbart klycheaktig. Det läggs inte ut ovanligt många vilseledande ledtrådar. Vissa författare kan ju göra detta till absurdum. Bara för att läsaren inte skall veta varken ut eller in. Men här tycker jag det ligger på helt rätt nivå.
   Den fjärde och sista saken är (för mig som inte läst de tidigare delarna) storyn i storyn. Låt mig förklara: Huvudberättelsen är kidnappningshistorien, men det finns också en annan historia mellan några av huvudrollskaraktärerna som är minst lika intressant och det är nästan så att det är den historien som tar över och som jag personligen finner mest intressant i slutänden. Jag tänker inte spoila någonting, så jag nöjer mig med det.

Vad tyckte jag då var minde lyckat? Som den obotlige realisten jag är så kanske jag stör mig litet på polisens  tillsynes inkompetenta arbete och kidnapparens helt fantastiska tur att aldrig bli sedd (men hej, vad skulle det annars bli för historia?). Annars så är det en bra berättelse. Jag fann den intressant och spännande. JAg hade gärna suttit ner med någon som också precis hade läst den och diskuterat, för när man inte i klartext får alla svar när man läst sista sidan, så kan det vara kul att höra hur en annan har uppfattat det hela.
MMMM

   

Filmer att se våren/sommaren 2013

Jag kikade litet på SFs hemsida nu idag och kollade på vilka filmer jag är sugen att se nu under våren och sommaren.
Först ut är Mama:

En skräckfilm som Guillermo del Toro (Pans Labyrint, Hellboy 2) varit inblandad i. Den verkar rätt okej även om den inte fått så höga betyg på IMDb. Den handlar iaf om några barn som hittas i en stuga där de verkar ha levt ensamma i flera år. Barn är alltid läskiga i skräckfilmer så det blir säkert bra. Den har iaf premiär den 3:e april.

Den 24:e april har Iron man 3 premiär.

Jag har skrivit så mycket om Iron man tidigare. så jag behöver nog inte skriva så mycket mer. Men jag måste bara se till att se 2:an först.

Den 10:e maj blir en spännande dag. Då har först Star Trek: Into darkness premiär.

Remaken/rebooten av det klassiska Star Trek får sin andra del. Det verkar bli mycket action och få lugna minuter. Jag tycker egentligen inte om det, för jag uppskattar tv-avsnitten där karaktärerna för hetsiga diskussioner om tolkningen av prime directive eller vad det nu må vara. Men det kanske inte passar sig för en film. Men vi får se. Det skall iaf bli intressant att se vad J.J Abrams har kokat ihop. Kanske blir det en försmak av vad vi får se i Star Wars VII?

Men samma dag har också en annan remake premiär. Nämligen den på Evil Dead.

Den filmen har massor att leva upp till om den ens skall närma sig den klassiska filmen. Men jag har inga förväntningar alls så det kan ju bara bli bra då. Men det är också ngt vi får se.

Den 26 Juni har ännu en reboot premiär. Nämligen den om Stålmannen. Man of Steel.

Jag har aldrig varit någon riktig Stålmanenfantast. Så det skall bli skoj att se vad de kan göra med honom. Förhoppningsvis blir den litet mörkare än de andra filmerna. Kanske någonting i stil med Batman Begins. Då vore det intressant.

Två dagar senare är det premiär för Dumma mej 2.

Jag tyckte att den första var överraskande rolig. Så nu har jag en del förväntningar på del två. Fast jag hoppas att jag kan hitta ngn att gå och se den med. För de andra filmerna kan man ju gå på själv, men det känns skumt att göra så med den här. Haha!

Slutligen så har vi The Lone ranger (3:e Juli)

Trailern är hyggligt bra, men med Johnny Deep och Helena Bonham Carter så kan det ju inte gå helt fel.

Förhoppningsvis visas de flesta av dem här i Falun och även om det antagligen kommer bli senare än de datum jag angivit så känns det som en seger om de bara visar bra filmer här i stan.

Förutom dessa så är jag säker på att det går mycket annat bra också. Så tips på bra filmer är så klart välkomna. Jag är litet för instängd ibland. Hade det inte varit för ett tips hade jag exempelvis aldrig gått och sett på En oväntad vänskap, som jag tycker är en av de bästa filmer jag sett. Så tack för det tipset! (nga månader i efterskott).

Caesarsallad

Idag blir det för omväxlingsskull en matrecension. Jag har precis avnjutit (?) en Caesarsallad på Wayne's och vad kan man då säga om detta?

Jo upplägget var helt okej. En stilren djup tallkrik med ett balanserat upplägg går inte att klaga på. Det var också mycket mat, men då priset för salladen ligger på 89 riksdaler så vore något annat tämligen konstigt.
   Maten var i stort okej. De flesta kycklingbitar var bra tillagade och baconet och brödet var okej. Så såpass var maten helt okej. Men tyvärr så är kedjan inte starkare än den svagaste länken, och i det här fallet så faller det hela på en av kycklingbitarna som tyvärr inte var ordentligt tillagad, utan en smula röd i mitten. Sådant gillar jag inte, men trots att det säkert är ett olycksfall i arbetet så är det ingen ursäkt. Så för denna måltid kan jag bara ge:  MM