Drömfångare

Som jag skrivit flera gånger så har jag den senaste tiden läst Drömfångare av Stephen King.

Det är den första King-romanen jag gett mig på så jag var väldigt nyfiken på hur denne litterära gigant egentligen skriver. Jag måste säga att jag har blivit positivt överraskad, för jag trodde att King skulle vara litet mer långrandig i sina beskrivningar, särskilt eftersom hans romaner är långa. Men så uppfattade jag inte honom utan jag tycker läsningen av den här boken har flutit på väldigt bra och det har inte alls varit kämpigt att läsa, utan tvärt om.
    Boken handlar om fyra gamla barndomsvänner som beger sig ut på sin årliga jaktvända i en stuga i skogen ute i den amerikanska delstaten Maine (En vän har berättat att nästan alla King-romaner tydligen utspelar sig där). Där hamnar de hastigt och lustigt mitt i en konflikt mellan ett kraschat utomjordiskt rymdskepp och den amerikanska militären. Allt går givetvis på tok och de lyckas bli smittade av något slags halvmedvetet virus och deras enda räddning är något otippat deras eget förflutna. Låter det rörigt?
   Ja något rörigt kan det låta, men det fungerar faktiskt för det mesta väldigt bra. Tempot i historien är bra och om man bortser från det faktum att ett kraschat rymdskepp är något orealistiskt och kanske litet väl påtagligt så är det en intressant och spännande berättelse.
Karaktärerna är dock kanske litet väl stereotypa och huvudpersonerna är kanske liiitet väl okaraktäristiska ibland. Låt mig förklara: De beskrivs visserligen olika och har olika attribut, men jag tycker ändå att det egentligen inte är någon större skillnad på barndomskaraktärerna eftersom alla är tämligen godhjärtade (det är iofs en stor del av poängen) men det hade nog inte skadat med litet mer variation hos dessa.
 
Slutet är oftast den del där alla trådar knyts ihop. Detta oavsett om det är en bok, en film eller ett spel. Så är även fallet här. Men varför poängterar jag detta uppenbara faktum? Jo, i de King-filmer jag sett så har jag ofta varit besviken på slutet. För i många fall så är ovissheten om vad som händer det som gör spännungen för mig, och när man sedan får reda på allt så kan jag bli litet besviken över svaret. I Drömfångare så är slutet bra. Jag blev inte besviken, även om jag gärna hade sett något mer... episkt. Men det är helt okej.

Så vad får Drömfångare för betyg? Eftersom jag sällan läser den här typen av böcker och aldrig läst ngt av King tidigare så är jag medveten att jag är fångad av nyhetens behag. Så det pendöar mellan en tre eller en fyra. Men för att jag blev litet förtjust över boken så är jag generös idag.
MMMM